Månadsarkiv: augusti 2014

Ondan fyr ondan elo vartett

”Va bityydär idi pikkuhiljaa riktit?”,  löd frågan igår efter en intervju med en finsk idrottare. Nå, smååningåm, försökte jag med och började samtidigt i vanlig ordning tänka på andra möjliga varianter.  Vartett elo ondan fyr ondan kom jag på, och det är väl helt gångbara förklaringar i sammanhanget.

Undan för undan är tydligen ett gångbart uttryck även i standardsvenskan, även om man inte hör det användas så ofta.  Vartett är vår lite kortare variant av vartefter.  Andra liknande ord i vår dialekt är jedanett å tärett, vilket kan tarva ett eget inlägg senare.

Nåår

– An nåår it eiss vent po matin.

– Han ger sig inte ens tid att vänta på maten.

– Nååra do it kåm ti ås naa i häljin?

– Hade du inte alls tid att komma och hälsa på oss i helgen?

Som jag uppfattar verbet nåår användes det i huvudsak i nekande eller frågande satser, vilket också framgår av exemplen.  Det är ett ord som fallit helt i glömska, för det är nog bortåt 40 år sedan jag hörde det användas senast.

 

 

It it knepp elo knyy

– E höördis it it knepp elo knyy, tå dem hadd ga ligg.

– Det hördes inte ett knyst, när de hade gått till sängs.

– Do segär it it knepp elo knyy åm dehäär ot nain!

– Du säger inte ett ljud om det här åt någon!

Vårt något ålderdomliga knepp elo knyy är någon sorts kortform av varken knyst eller knäpp, som nämns i SAOB jämsides med inte ett knyst.  Numera säger vi väl bara it it enda juod i stället:  Ja höörd it it enda juod tå ja steig in jynom dörin.

Alternativt kunde vi använda knyys i stället för knysta:

– Do knyysär it naa åm dehäär!

– Du knystar ingenting om det här!

Edit:  Fyller på med den något originella imperfektformen knöis:

– It knöis an naa, tå ja frååga vann an hadd vari.

– Han sade inte ett knyst, då jag frågade var han varit.

 

Ling ett ti fo naa

Igen en gång har det varit marknad på Juthbacka och förhoppningsvis är både säljare och köpare nöjda.  Säljarna lingar ett ti fo naa sååld och köparna lingar ett ti fo naa bilit.  Ibland möts man på halva vägen och affären är ett faktum.  Om man lingar ett naa betyder det att man eftersträvar (att få) något.

Jag fick korn på ordet ling på nytt när jag läste ett gammalt kåseri på vörådialekt om tå Arstu Majs låå i baasseng (kåseri från 1891). Där var det trollin såm linga ett ti fo na åokrissna båån.  De  traktade alltså efter odöpta barn.  Det handlade således om gammal vidskepelse, som var ganska utbredd på den tiden.

Började dra mig till minnes att mamma brukade använda ordet ling.  Hon kunde fråga:

– ”Ondra jyst va dem lingar ett?”

    – Undrar just vad de är ute efter?

Det var så här det började på Juthbacka.  Bilden lånad från yle.fi.

14-svyle-141311531974d0a6ea0

Åorijeeli

– Idaa ha dem nåo vari så åorijeeli, så ja veit it ho ja ska by årk!

– Idag har de nog varit så ostyriga, så jag vet inte hur jag ska börja orka med.

– Måst do va sådi åorijeeli jemt?

– Måste du vara sådär bångstyrig (omöjlig) jämt?

Det är ingalunda skolbarnen som åsyftas i exemplen ovan, utan det är helt påhittade meningar där åorijeeli passar in.  För det mesta brukar det vara småbarn under skolåldern som beskylls för att va åorijeeli, men visst kan det gälla tonåringar också.  Mommo brukade använda ordet om oss barn då hon någon gång skulle se efter oss, när föräldrarna var på uotarbeiti (abete på åkern).

Ordagrant skulle åorijeeli motsvaras av  oregerlig, som visserligen är ett gångbart ord men som inte används så frekvent mera.  Numera använder vi kanske åolyydo, åomöjli, styrjo eller möjligen båggo i stället.

Ståbbååkrin

Tröskningen är så gott som avklarad i våra trakter och fälten lyser i en guldbrun nyans i sensommarsolen.  Vi brukar kalla de tröskade fälten för ståbbååkran,  En kort stubb blir stående på åkern och när jag i går vandrade över ett fält syntes just ingen halm mellan stråna.  Kanske har man hunnit bala och forsla bort halmen redan.

De första tröskorna på 60-talet hade inga halmhackar och på den tiden fanns inga balmaskiner heller. Då var det vanligt att man brände den torra halmen efter skörden.  Som barn var det roligt att vara med å bränn ståbbin, och lite spännande också.  När jag tänker efter kan jag ännu känna doften av den brända halmen.  Det var noga med att ge akt på väder och vind vid bränningen.  Om det blåste för mycket gick det inte för sig att bränna och om det blev regn fick man inte alls fyr på halmen.  Det var alltid flera med under bränningen och vaktade elden.

Så här ser ståbbååkran ut just nu.

2014-08-19 18.02.49

 

Stittjilbärin

Den senaste veckan har det mest handlat om bärplockning hemmavid.  Röda vinbär gav stor skörd, men de svarta var ganska det ganska skralt med.  Om det beror på att vi gallrade ur buskarna i våras, eller om väderleken i början av sommaren var ogynnsam för blomningen, är oklart.

Vi har också en buske med stittjilbär eller in stittjilbäsbåska, som är svårt att uttala om man inte är uppväxt med dialekten.  Nästan lika svårt att säga som Tjessjisträssji (Keskisträsket).  När jag var liten brukade jag gå med grannens barn och äta av deras stittjilbär, som var röda och söta som vindruvor.  Mina är av den gröna sorten och ganska sura, om sanningen ska fram.  Ibland har jag till och med låtit dem hänga kvar på busken för fåglarna att äta av.

Det går nog att koka marmelad på stittjilbärin, vilket jag provat någon gång.  För det mesta får de följa med i saftmajan och bli till blandsaft med vinbär.

Numera kallar vi bären för det mera vedertagna kruosbärin, men det låter ju inte alls lika bra.  Stickelbär finns upptaget i SAOB och förleden lär ska syfta på de taggiga buskarna.

Så här ser mina bär ut och vi fick väl sisådär ett halvt ämbar av en buske.

2014-08-17 14.26.35