Gröväl

Nu har vi den tiden på året, då vägarna börjar bli i dåligt skick. Snön smälter och tjälskadorna gör speciellt grusvägarna svårframkomliga. Även oljegrusvägar har farit illa och bilförare får se upp med otaliga hål i vägbanan.

Vårt eget toov ser redan för bedrövligt ut och man får köra försiktigt så man undviker att gröväl åpp ytan för mycket. Ti gröväl betyder alltså att man med något fordon gör djupa märken i marken. Det var pappa som brukade använda ordet i vår familj. Han ogillade när någon med traktor for vårdslöst fram på ängar och åkrar och gröövla åpp stora sår efter sig. Likaså på gårdsplanen kunde sådana tilltag resultera i stora gyttjepölar.

Så här kunde det låta:

– Vem je e såm ha vari å gröövla po gåålin no ijen?

– Vem är det som har varit och bökat (med traktorn) på gårdsplanen nu igen?

Det är inte lätt att hitta en bra motsvarighet till gröväl i standardsvenska.

Jev nain fy langa töömor

När jag är ute med båda hundarna är det fullt sjå att hålla reda på kopplen, så ja it vaal i silavillon. Har funnit att det enda raka är att hålla kopplet kortare för valpen Roger, så han inte kan störa Roy som är van att gå i koppel och vill ha lite lugn och ro runt sig som den gamla farbror han hunnit bli. 

Jag kan alltså it jev Roger fy langa töömor. Ordagrant blir det att jag inte får ge honom för långa tömmar. Ursprungligen kommer talesättet från körning med häst. Hästen skulle också hållas i strama tyglar, om man ville få den att utföra sitt jobb.

Häromdagen försökte jag ta ett foto av båda hundarna i koppel på skogsvägen, men se det gick inte. Roy kröp med en smidig manöver ur selen, då han hittade något skräppapper som var så väldigt intressant. På fotot från januari är jag ensam med Roger på samma väg.

Sedermera har talesättet jev nain fy langa töömor fått en överförd bemärkelse i barnuppfostran:

– An ska it jev smoåbåånin fy langa töömor, fy tå fåår it an dem ti lyyd na sidan heldär.

– Man ska inte låta småbarnen göra som de vill, för då får man inte dem att lyda senare heller.

Ibland kan karlar, kanske lite på skämt, använda samma talesätt om sina fruar.

Blåås na liiti

I går var jag ute med båda hundarna på en gång. Den ena är en valp så han har lite svårt att styra sig då han kommer ut i det fria. Jag vågar inte heller ha dem lösa fast vi går på gamla landsvägen här ovanför (Nörrskåossveijjin), då det kan komma någon bil där i alla fall. Båda var alltså kopplade och det blev jobbigt att hålla dem i sär. Kopplen tålla se åm varaadär (snodde sig om varandra) och fick mig att bli rätt svettig och trött innan vi kunde svänga in po toovvi igen.

Då kom jag att tänka på det gamla uttrycket ja måst blåås na liiti. Det betyder att man kan sätta sig ner och andas ut en stund. En vilopaus underförstått. Det var ju för det mesta handkraft som användes i arbetet på åkern med höbärgning, skördearbete och potatisupptagning. Kaffepaus med tilltugg gav en guldkant på slitet och så fick dem blåås na liiti. 

Bild från en promenad på en enslig skogsväg tidigare i vinter. Där kunde hundarna springa lösa.

Set bosorin

Fick uppslag till dagens uttryck då jag läste om truotin eller tryyton på en annan dialekt, i betydelsen truten. I uppväxtåren hände det sig emellanåt att vi barn var missnöjda med någonting; det kunde vara vilken struntsak som helst. Vi kunde komma in och se rätt buttra ut. Då brukade mommo utbrista:

– Va je e no fy feil, tå do setä bosorin sådee?

– Vad fattas dig, då du ser så butter ut/trutar med munnen sådär?

Eller lite mera uppmuntrande:

– Kom hiid no ska do fo in mell, så do sluota set bosorin!

– Kom hit nu ska du få en karamell, så du slutar se så butter ut.

Det är nog väldigt länge sedan jag hörde set bosorin senast. Numera säger vi va mottar do oåt eller va je to no sådi suor fyri.