Månadsarkiv: november 2012

Pritjil

Pritjilan kan användas som benämning på exempelvis smågrisar, hundvalpar och kattungar:  E je in tokan liitin pritjil så an vaal vel it ti naa.  In pritjil är en liten, klen stackare.  Vi hade en katt som var liten till växten och den brukade få väldigt små pritjilar till kattungar.  Nacken på dem var tunn som ändan på ett lillfinger.

I förklenande bemärkelse kan ordet användas om småvuxna män:  Andi pritjilin kan no it årk na mytji.

På den googlade bilden små kattongspritjilar.

Poåstärkt

I går drog en kyligare luft in och när jag var ute med hunden, så märkte jag att e va poåstärkt po goålin, vilket betyder att det var påfruset.  Vi kan nog också använda poåfrosi i samma betydelse.

Det känns ganska bra med torrare underlag, då leran och gyttjan från toovi (tået) har dragits  in i huset av  både tvåbenta och fyrbenta invånare redan ett par månaders tid.  Speciellt hunden, som är långhårig,  har haft jytjon ända upp under magen.  Nu ska det bli lättare att fäälas (röra sig) utomhus.

På övre bilden poåstärkt och på undre bilden jytjot po  sama toov dagen innan.

Bilderna är tagna under kvällspromenaderna, så ljuset kommer från ficklampan.

Stikäl åpp

Om man stiklar åpp någonting är sannolikheten stor att det ramlar ner eller ihop.  Jag har ibland en benägenhet ti stikäl åpp diverse pytsor i skåpen som kan ramla ut när man öppnar dörren nästa gång.  För det mesta brukar det vara byttor av plast som jag inte är så noga med.  Tyvärr har jag lite svårt att hålla ordning i skåpen.

I garaget och uthuset kan det också finnas åppstikla verktyg, brädlappar samt en massa blomkrukor i plast och stora styroxlådor som sparas på hyllorna för nästa års sådd.  Det som ha vaali åppstikla brukar vi benämna stikälvärkStikälvärttji je it stadot.

 

 

Ejssan

Ejssan är ytterligare ett litet ord som fallit i glömska och jag har inte hört det användas sedan 80-talet.  Kom att tänka på ordet när jag såg hur det började mörkna i går redan vid tretiden:

Men nåo je e mörkt, ejssan tå närmari juol.   Det betyder ungefär:  – än då hur ska det inte bli närmare jul.  Nårrmennin sjiida bra i häljin, ejssan sidan tå dem kåmbä ti VM – hur ska det då inte bli sedan  när de kommer till VM?

Kvalan

När jag körde hem en dag dök det gamla ordet kvalan upp i minnet.  Ett ord som jag knappast använt på 30 år.  Numera säger vi resååran eller eventuellt moddanKvalan finns alltså i nederkanten av ärmar och är gjorda av elastiskt eller stickat material.  Materialet kunde förr vara bomull eller ren ull.  Numera kan det också vara syntetmaterial.

Kvalan konna leett vaal sjitin om de var ljusa i färgen eller för långa. Ibland vart kvalan så nöitt att man var tvungen att sticka nya.

Jag vill minnas att också manschetterna på skjortor och blusar benämndes kvalan och de var då sydda av tyg.

På bilden syns två olika sorts kvalar, den svarta av ylle och den vita är syntetmaterial.

Stråffona, lissona å trissona

Nu har världscupen i skidåkning dragit igång och det fick bli inspiration till dagens inlägg.

När jag var i folkskolåldern skidade vi på träskidor, det var bl.a Järvinen-och Karhuskidor.  Jag hade ett par svarta (möjligen mörkblå) Karhuskidor som jag tyckte väldigt mycket om.  På min tid hade de första patentbinningona kommit så vi behövde inte använda stråffor som man hade tidigare.  Stråffona var stadiga band av läder som var fästade i skidorna och i dem skulle man trä in skorna.  Vi hade nog riktiga månoskåor i binningona.

Stavarna var gjorda av bambu med lissor av läder att trä händerna igenom.  Pappa lärde mig att trä in handen underifrån så att greppet skulle bli stadigare.  I nedre änden av stavarna fanns trissor (trugor), som var ganska stora, också av bambu med läderremsor i kors tvärs över.

Vi skidade till skolan vintertid och po kvartan  (rasterna) skidade vi runt in baano vi gjort upp runt backan nära skolan.

Det var roligt att ränna i backarna och i min hemby finns Höögbjärg som i våra ögon var väldigt högt och brant.  Där rände vi och gjorde håppor, även flickorna rände.  Jag var nog ganska voåghalso  (våghalsig) på den tiden och en dag fick vi för oss att vi skulle ränna utanför banan  jynom skåojin.  Det var den tidens off-pist.  Vi rände och i början gick det bra, men så, när jag for ner en sista gång, skar sjiidkanan (skidspetsen) ner under skaren och tog i en sten.

Naturligtvis bröit ja sjiidon och det var bara att ta sig hem en knapp kilometer po ein sjiido.  Jag var spänd att berätta för pappa, men han tog det med ro och ställde sig att lapp sjiidon.  Det var ju inte tal om att köpa nytt. Han limmade och så blev det en bit masonit på ovansidan.  Sedan var det bara att åka igen och skidan höll ihop säsongen ut.

 

 

 

 

 

 

 

Vi hade först sådana metallbinningor som är till höger på bilden högre upp och sedan kom den bättre typen till vänster.

OBS!  Det är väldigt jyklot att få in bilderna där man vill ha dem, så nu får det bli så här.  Ja måst jo skåd sjiidasi no.

Särttjin

Fortsätter på underklädestemat med särttjin.  Förr i tiden var särkkan sydda av bomullstyg, alltså inte trikåväv.  När jag var barn fanns det redan trikå.  Mommo brukade alltid fråga om vi hadd nain särk under blusen. Det var viktigt att man itt hadd ryddjin i veädri (bar) ,  för då skulle man få värttjin på äldre dar.  Särttjin var alltså det gamla ordet för pajto eller hengslapajto (linne), som de unga säger nuförtiden.  Förr var det självklart att pajtona var utan ärmar, så man behövde inte förtydliga desto mera.

Det fanns också laamapajtona som var av tunnare, mjukare material och kändes väldigt sköna mot huden. Laamapajtona brukade för det mesta ha en kort ärm.

På 60-talet kom T-pajtona som inte var underkläder och de är ju fortfarande väldigt populära.  Nutidens hengslapajtor är inte heller underkläder.

Till höger en vanlig vit pajto.  För det mesta var de beigerosa när jag var barn.

Till vänster en langärma laamapajto.