Pritjilan kan användas som benämning på exempelvis smågrisar, hundvalpar och kattungar: E je in tokan liitin pritjil så an vaal vel it ti naa. In pritjil är en liten, klen stackare. Vi hade en katt som var liten till växten och den brukade få väldigt små pritjilar till kattungar. Nacken på dem var tunn som ändan på ett lillfinger.
I förklenande bemärkelse 
kan ordet användas om småvuxna män: Andi pritjilin kan no it årk na mytji.
På den googlade bilden små kattongspritjilar.
I går drog en kyligare luft in och när jag var ute med hunden, så märkte jag att e va poåstärkt po goålin, vilket betyder att det var påfruset. Vi kan nog också använda poåfrosi i samma betydelse.
Det känns ganska bra med torrare underlag, då leran och gyttjan från toovi (tået) har dragits in i huset av både tvåbenta och fyrbenta invånare redan ett par månaders tid. Speciellt hunden, som är långhårig, har haft jytjon ända upp under magen. Nu ska det bli lättare att fäälas (röra sig) uto
mhus.
På övre bilden poåstärkt och på undre bilden jytjot po sama toov dagen innan.
Bilderna är tagna under kvällspromenaderna, så ljuset kommer från ficklampan.
Om man stiklar åpp någonting är sannolikheten stor att det ramlar ner eller ihop. Jag har ibland en benägenhet ti stikäl åpp diverse pytsor i skåpen som kan ramla ut när man öppnar dörren nästa gång. För det mesta brukar det vara byttor av plast som jag inte är så noga med. Tyvärr har jag lite svårt att hålla ordning i skåpen.
I garaget och uthuset kan det också finnas åppstikla verktyg, brädlappar samt en massa blomkrukor i plast och stora styroxlådor som sparas på hyllorna för nästa års sådd. Det som ha vaali åppstikla brukar vi benämna stikälvärk. Stikälvärttji je it stadot.
Ejssan är ytterligare ett litet ord som fallit i glömska och jag har inte hört det användas sedan 80-talet. Kom att tänka på ordet när jag såg hur det började mörkna i går redan vid tretiden:
Men nåo je e mörkt, ejssan tå närmari juol. Det betyder ungefär: – än då hur ska det inte bli närmare jul. Nårrmennin sjiida bra i häljin, ejssan sidan tå dem kåmbä ti VM – hur ska det då inte bli sedan när de kommer till VM?
När jag körde hem en dag dök det gamla ordet kvalan upp i minnet. Ett ord som jag knappast använt på 30 år. Numera säger vi resååran eller eventuellt moddan. Kvalan finns alltså i nederkanten av ärmar och är gjorda av elastiskt eller stickat material. Materialet kunde förr vara bomull eller ren ull. Numera kan det också vara syntetmaterial.
Kvalan konna leett vaal sjitin om de var ljusa i färgen eller för långa. Ibland vart kvalan så nöitt att man var tvungen att sticka nya.
Jag vill minnas att också manschetterna på skjortor och blusar benämndes kvalan och de var då sydda av tyg.
På bilden syns två olika sorts kvalar, den svarta av ylle och den vita är syntetmaterial.
Nu har världscupen i skidåkning dragit igång och det fick bli inspiration till dagens inlägg.
När jag var i folkskolåldern skidade vi på träskidor, det var bl.a Järvinen-och Karhuskidor. Jag hade ett par svarta (möjligen mörkblå) Karhuskidor som jag tyckte väldigt mycket om. På min tid hade de första patentbinningona kommit så vi behövde inte använda stråffor som man hade tidigare. Stråffona var stadiga band av läder som var fästade i skidorna och i dem skulle man trä in skorna. Vi hade nog riktiga månoskåor i binningona.
Stavarn
a var gjorda av bambu med lissor av läder att trä händerna igenom. Pappa lärde mig att trä in handen underifrån så att greppet skulle bli stadigare. I nedre änden av stavarna fanns trissor (trugor), som var ganska stora, också av bambu med läderremsor i kors tvärs ö
ver.
Vi skidade till skolan vintertid och po kvartan (rasterna) skidade vi runt in baano vi gjort upp runt backan nära skolan.
Det var roligt att ränna i backarna och i min hemby finns Höögbjärg som i våra ögon var väldigt högt och brant. Där rände vi och gjorde håppor, även flickorna rände. Jag var nog ganska voåghalso (våghalsig) på den tiden och en dag fick vi för oss att vi skulle ränna utanför banan jynom skåojin. Det var den tidens off-pist. Vi rände och i början gick det bra, men så, när jag for ner en sista gång, skar sjiidkanan (skidspetsen) ner under skaren och tog i en sten.
Naturligtvis bröit ja sjiidon och det var bara att ta sig hem en knapp kilometer po ein sjiido. Jag var spänd att berätta för pappa, men han tog det med ro och ställde sig att lapp sjiidon. Det var ju inte tal om att köpa nytt. Han limmade och så blev det en bit masonit på ovansidan. Sedan var det bara att åka igen och skidan höll ihop säsongen ut.
Vi hade först sådana metallbinningor som är till höger på bilden högre upp och sedan kom den bättre typen till vänster.
OBS! Det är väldigt jyklot att få in bilderna där man vill ha dem, så nu får det bli så här. Ja måst jo skåd sjiidasi no.
Fortsätter på underklädestemat med särttjin. Förr i tiden var särkkan sydda av bomullstyg, alltså inte trikåväv. När jag var barn fanns det redan trikå. Mommo brukade alltid fråga om vi hadd nain särk under blusen. Det var viktigt att man itt hadd ryddjin i veädri (bar) , för då skulle man få värttjin på äldre dar. Särttjin var alltså det gamla ordet för pajto eller hengslapajto (linne), som de unga säger nuförtiden. Förr var det självklart att pajtona var utan ärmar, så man behövde inte förtydliga desto mera.
Det fanns också laamapajtona som var av tunnare, mjukare material och kändes väldigt sköna mot huden. Laamapajtona brukade för det mesta ha en kort ärm.
På 60-talet kom T-pajtona som inte var underkläder och de är ju fortfarande väldigt populära. Nutidens hengslapajtor är inte heller underkläder.
Till höger en vanlig vit pajto. För det mesta var de beigerosa när jag var barn.
Till vänster en langärma laamapajto.
Liivstyttji är ett klädesplagg jag minns med lite nostalgi, men definitivt inte med saknad. Den här årstiden och sedan hela vintern och vårvintern var det obligatoriskt med liivstyck, för annars fick man inte strumporna att hållas uppe. Plagget såg ut som ett stadigt linne elo pajto, var gjort av bomull och kunde träs över huvudet . På framsidan och baksidan var två stadiga bomullsband påsydda och i nedre kanten fanns gommiband med knäppen.
Gommibandin skulle fästas i strumporna som hade knappar i övre kanten. Ifall knappan låsa, kunde man använda in päng i stället. Om vintrarna var det yllestrumpor som pickadis (stacks). Det sämsta var att det blev in millangåål (mellanrum) mellan de beigerosa underbyxorna och strumporna och där blev det kallt.
När det var riktigt kallt skulle det vara langbeina stickaböxor som täckte millangåålin, men de pickadis så huden blev alldeles röd. De var hemstickade av rikti oll.
Både flickor och pojkar tvingades använda den här munderingen, för det fanns inga langkalsån
gär då ännu.
På den googlade bilden ett liknande liivstyck, men jag vill minnas att hengslona var bredare och halshålet var runt.
Nu i november när det blir allt mörkare och allting vissnat bort, känns det som om även vi människor blir tröttare och behöver mera vila.
Själv ha ja foått syyd me o ass en stund efter jobbet för att ta igen mig inför kvellspassi. Om man syydär se o ass lutar man sig tillbaka i soffan eller sängen. Då kan man också himbäl in en stund som jag skrev om tidigare.
Gamla hus och lador kan också syyd, och syydär de för mycket ramlar de ihop.
Man kan också syyd i se naa ti drick: An syydd i se heila ståopi. Egentligen är det samma betydelse, då stopet lutar när man dricker ur det. Ordet syyd är gammalt och knappast i användning mera. Numera används luta i stället.
Bilden har jag inte tagit själv, även om lador som syydär finns i närheten.
Ladorna i min omgivning syns inte så bra i mörkret.
Vi har många ord i betydelsen skratta på olika sätt.
Tonårsflickor brukar knitär mest hela tiden och har ofta svårt att få stopp po knitrasi. Numera har de yngre också övergått att använda fnitär i samma betydelse. Men flickor, sluot ti knitär no å by jä naa!
Den som skrattar hjärtligt med ljus ton hikrar. Det är ofta frågan om kvinnors skratt. Om man hekrar eller mekrar är det mera ljudfullt och blir mera uppmärksammat. Det kan till och med anses lite ofint i större sammanhang.
Det mest ljudfulla skrattet frambringas om man håkrar, lite liknande som en häst. Det är väl mest män som brukar få fram ett så pass mörkt skratt. Ett sådant skratt passar bäst i en mindre samling av bekanta eller i familjekretsen. Annars kan det anses lite frånstötande.
Om man flisar är det ett litet småleende. Fliinar har samma negativa betydelse som i standardspråket: Va fliina do oåt?
Finns det flera ord för skratta?
tallbackstantens andra mummelforum
Såvitt man är människa måste man bry sig
Pensionärsliv
Gamla talesätt och dialektord 