Nu har världscupen i skidåkning dragit igång och det fick bli inspiration till dagens inlägg.
När jag var i folkskolåldern skidade vi på träskidor, det var bl.a Järvinen-och Karhuskidor. Jag hade ett par svarta (möjligen mörkblå) Karhuskidor som jag tyckte väldigt mycket om. På min tid hade de första patentbinningona kommit så vi behövde inte använda stråffor som man hade tidigare. Stråffona var stadiga band av läder som var fästade i skidorna och i dem skulle man trä in skorna. Vi hade nog riktiga månoskåor i binningona.
Stavarn
a var gjorda av bambu med lissor av läder att trä händerna igenom. Pappa lärde mig att trä in handen underifrån så att greppet skulle bli stadigare. I nedre änden av stavarna fanns trissor (trugor), som var ganska stora, också av bambu med läderremsor i kors tvärs ö
ver.
Vi skidade till skolan vintertid och po kvartan (rasterna) skidade vi runt in baano vi gjort upp runt backan nära skolan.
Det var roligt att ränna i backarna och i min hemby finns Höögbjärg som i våra ögon var väldigt högt och brant. Där rände vi och gjorde håppor, även flickorna rände. Jag var nog ganska voåghalso (våghalsig) på den tiden och en dag fick vi för oss att vi skulle ränna utanför banan jynom skåojin. Det var den tidens off-pist. Vi rände och i början gick det bra, men så, när jag for ner en sista gång, skar sjiidkanan (skidspetsen) ner under skaren och tog i en sten.
Naturligtvis bröit ja sjiidon och det var bara att ta sig hem en knapp kilometer po ein sjiido. Jag var spänd att berätta för pappa, men han tog det med ro och ställde sig att lapp sjiidon. Det var ju inte tal om att köpa nytt. Han limmade och så blev det en bit masonit på ovansidan. Sedan var det bara att åka igen och skidan höll ihop säsongen ut.


Vi hade först sådana metallbinningor som är till höger på bilden högre upp och sedan kom den bättre typen till vänster.
OBS! Det är väldigt jyklot att få in bilderna där man vill ha dem, så nu får det bli så här. Ja måst jo skåd sjiidasi no.