Månadsarkiv: december 2013

Komorin

Kårvin å limonaad, he e nåo komorin he!  Så brukade min far säga på skoj ibland.  Kommer speciellt ihåg en gång när han fällde den kommentaren.  Vi flickkompisar skulle cykla iväg till stranden en gång och funderade på vad vi skulle ha med som matsäck för en hel dag.  Mjölkflaskor som skumpat runt po vilsåpee och värme därtill är ju ingen bra kombination, så då skulle det vara limonaad i stället.  Kårvin, limonaad å smörgååsona.  Kommer ännu ihåg hur gott det smakade.

Komorin är alltid något som är extra bra. I jultid kan det vara skinkan eller kanske snapsen på julbordet.  Det behöver inte alltid vara något i matväg, utan exempelvis  nya vinterdäck under bilen eller tallsåpa vid mattvätt kan va komorin.  Något som tillför ett mervärde i vardagen.

Na liiti betä smita

Folk i det gamla bondesamhället var för det mesta  anspråkslösa och arbetsamma människor som inte förhävde sig i onödan. Tvärtom – man  brukade man se lite snett på sådana som ville vara förmer än andra.  Talesättet i rubriken syftar på den sortens människor:  Dem haldä se na liiti betä smita.  De var med andra ord hööfäälo.  Sådana ansågs för fina för ett liv på landet, de dög nog inte till att utföra ett riktigt dagsvärk (dagsverke).

Det är något oklart vad smitasi i talesättet handlar om.  Var det ordagrant frågan om förskönande smitor (krämer) eller bara ett sätt att uttrycka sig om finare folk?  Man brukade ju också säga att man smita stöövlan, när de skulle putsas och smörjas.

Let vimppilin gaa

Dan före dopparedan är det alltid fullt upp med allehanda bestyr: Städa klart, inhandla mat i stora lass,  klä julgranen och börja förbereda julmaten inför morgondagen.  An foår let vimppilin gaa för att hinna med allt.  Talesättet, som betyder ungefär att man ska hålla farten uppe, har hängt med alltsedan min barndom:  Sta it tidee å heng hendrin uotan let vimppilin gaa.  Jag tyckte det var ett underligt uttryck och förstod inte varifrån vimppilin kom in i bilden.

Senare har jag googlat talesättet och hittade till slut en förklaring till vimppilin. Det härrör från den tiden när man satt i sällskap och inmundigade starka drycker.  Vimppilin var ordet man använde för brännvinskaggen som skulle gå varvet runt.  Svenskt dialektlexikon:  ”Värpill el. verpill, m. liten kagge; brännvinskagge. Nora bergsl. Vimpill, m. id. Vl. Varpell el. verpell, m. liten kagge. Sdm. (Björkvik), ög. Fn. verpill, m. kagge.”

Sedermera har man tydligen överfört bemärkelsen till mera vardagliga bestyr.

Nu återstår bara julbastun, så e ha slåona oåv betydligt.

Önskar alla mina läsare en riktigt GOD JUL!

 

Bastosjuolon

Nu är det snart dags för julbastun och bastosjuolon e såndär!  Till all lycka är det inte så farligt att den inte går att reparera.  Sjuolon har sett sina bästa dagar och skaftet gick helt enkelt av.  Husbonden får stiga till å bygg on.  I vår dialekt är det vanligt att vi byggär när något gått sönder – lite ologiskt kan tyckas.

Det finns olika sorts sjuolor och förr var det vanligt att man hinkade upp vatten ur brunnen me in vatosjuolo.  Den var försedd med långt skaft som passade för ändamålet.

Det finns också ett talesätt som jag kommer ihåg från förr:  Slo sjuolon i veddjin!  Det var nog en annan  sorts sjuolo som skulle slås i väggen.  Det betyder i praktiken  att man har fått nog och ska ge sig iväg, bara man ha slaijji sjuolon i veddjin.  Jag har mina aningar om vad som fanns i en sådan sjuolo, men jag överlåter åt läsarna att avgöra vad det kan ha varit.

I standardsvenska kallar man sjuolona för stävor.

Edit:  Tror bestämt att sjuolo kommer från finskans kiulu, så pass lika är orden.

På undre bilden har åtgärder vidtagits.  Få se om det håller, annars får vi be juolbåttjin att komma med en ny.Bild0611Bild0612

Täälingan

En julklapp som stått sig väl i konkurrensen genom åren är ollsåckan i olika varianter.  Det finns långskaftade, kortskaftade, traditionellt lammullsgrå eller färggranna.  Å så finns e täälingan.  Täälingan har minimalt skaft och är därför behändiga att få på sig.

Det brukar ju inte vara så populärt bland barnen att få ollsåckan i julklapp, men med stigande ålder förstår man bättre att värdesätta arbetet bakom.  Numera sedan mamma inte längre finns hos oss, blir det inga hemstickade sockor eller täälingar, utan det får bli tjööpis (butiksvara) som inte alls är lika bra.

 

Bilden på täälingan är googlad.

täälingan

It sjär an na breida reimor

Vi kom att diskutera handelsvanor häromdagen.  Min man har lagt märke till att det är många äldre människor som besöker saluhallen i Vasa.  Han antydde att de vill ha förstklassiga råvaror, även om de är dyrare.  Jag ställde mig lite tvivlande, då man betänker hur sparsamma äldre människor brukar vara.  På äldre dar har man ju ändå bara pensionen, om man inte har det vi kallar för gambä pängan.  Då fällde jag talesättet, som jag knappast ens kom ihåg mera:  It sjär an na breida reimor me pansjåonin.  

Talesättet passar naturligtvis även i andra sammanhang, men det handlar alltid om pengar.   Det har ju som bekant aldrig varit någon merit att vara en sömntuta.  Ungdomar kunde få höra det passande talesättet när de äntligen behagade stiga upp vid tolvsnåret:  It sjär an  na breida reimor åm an liggä ti middaain.  Innebörden är alltså att det inte blir så fett ekonomiskt, om man sover bort halva dagen.  Vilka slags remmar som ursprungligen åsyftades är däremot inte klart.

Ta i ein å slo i tan annan

Talesättet i rubriken brukar användas med ett något uppgivet tonfall.  Det kan gälla stridbara personer som gärna vill synas.  Låt oss nu ta som exempel skidåkaren Petter Northug och fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic, som båda två vill både höras och synas. Såväl i positiva som i mera tvivelaktiva sammanhang.

De kan väcka uppror hos både åskadare och press  med sina uttalanden eller i samband med utövandet av sin sport.  Det kan resultera i röda kort för Zlatan och svarta rubriker i skvallerpressen för Northug, när han förödmjukat svenskarna vid målgång.  Ta i ein å slo i tan annan kan vi säga och menar då att båda är lika goda kålsupare.

Det behöver inte alltid vara frågan om fysiskt agerande, utan kan gälla även andra egenskaper hos två personer.  Det kan vara slöhet eller likgiltighet inför arbetsuppgifter.  Båda är lika lata och håglösa:  Ta i ein å slo i tan annan.