Bekäl, beklo å beklas

E jick jo såndä no idi bekli!  E va it bekäl!  Så kan det låta om man har någon grej som gett upp och skattat åt förgängelsen.  Det handlar för det mesta om något billigt eller eventuellt något som är gjort av klent material.

On e no it toko bekäl å!  Så kan man elakt säga om någon person och då åsyftar man att vederbörande  har svag kroppsstyrka eller ofta är sjuk och därför inte kan göra så väl ifrån sig.

Beklo är tillhörande adjektiv:  Ja va så beklo så ja steig sneitt å vricka fåotin.

Vissa dagar känns det som om allt går fel ända från morgonen.  Det kan börja med att man tappar kaffefiltret med den gamla somppin (sumpen), som hamnar på köksgolvet: E by beklas diräkt.  Det kan vara ett tecken på att det kan fortsätta ti beklas eller bekäl se.

När VM i skidåkning i Val di Fiemme börjar får vi hoppas att e it by beklas i spåret, så att någon av de våra faller eller bryter stavar.  Både Heikkinen och Strandvall har ju lite för ofta varit ute för sådana missöden.

E je hamppon såm halldär

För ett par veckor sedan  skrev jag ett inlägg om jöutas och kan konstatera att dagens talesätt har lite liknande betydelse.

E je hamppon såm halldär brukar vi säga när någonting är tungt eller inte vill ge med sig, men man ändå får finna sig i situationen.  Det kan vara en segdragen tvist eller en ovanligt lång och kall vinter.  Man får i alla fall bita ihop och ta sig igenom på något vis.  Talesättet är fortfarande gångbart i vår dialekt.

Uttrycket härrör från bruket av hampa som material för repslagning.  Förr när det inte fanns rep av syntetmaterial,  ansågs hampa som det hållbaraste naturmaterialet att slå rep av.  Fiberhampa kan odlas även här i Finland.

På bilden ett rep av hampa.

Skollan

Om somrarna var det vanligt förr att man låå po skollan, alltså på vinden.  Man fick mera svängrum under den varma årstiden när man kunde utnyttja skollan som stod kall och ogästvänlig om vintrarna.  Numera hör man sällan ordet skolla och i stället är det vindin som gäller.

Kamaskollan i vår bondstuga låg precis ovanför kamarin i nedre våningen.  Det var inte speciellt högt i tak vid fönsterväggen, utan man fick huka sig lite.  Det kunde bli rejält hett där under varma dagar,  när västersolen hade legat på hela eftermiddagen och kvällen.  Då fick vi kast åpp fönstri, där vi hade lagt in it galldäfönstär (myggnät).  Det kändes i alla fall mysigt att ligg po skollan, för då kunde jag ligga och läsa så länge jag hade lust.  Där fanns ett försvarligt lager av gamla Året Runt och Allers.  Själv brukade jag också ha någon ungdomsbok till hands.  Kvällarna var ljusa så det gick bra att läsa utan belysning.  Där fanns bara en säng med ett lite knöligt bålstär (madrass), en stol och ett litet bord.

När vi hade flyttat till ett nytt hus som låg fast i veijin  (i anslutning till stora vägen), flyttade mommo in i vår gamla stuga.  Hon ville gärna att jag kom dit och övernattade po kamaskollan om somrarna då och då.  Där fanns ju också mina lekkompisar i granngården.  Mommo skämde ofta bort mig med plättar och sylt till frukost.  När jag hade ätit brukade jag cykla hemåt igen för att återvända mot kvällen.  Jag minns de dagarna när jag var i 11-12-årsåldern med värme och saknad.

 

E sveivar å je slåbbot

I går kväll när jag skulle gå ut med hunden tittade jag på termometern, som visade behagliga minus 2 grader.  När vi kom ut märkte jag direkt att det inte var speciellt behagligt, för vinden var vass å sveiva från alla håll.  Antar att huvudvinden var sydlig, men tå e sveivar känns det som om man har motvind vart än man vänder sig.  Sveiva är ett ord som man inte hör så ofta numera.

Snöplogen hade varit ute och gjort sitt jobb med vägen, men hade kastat snön över gångbanan i stället så e vart slåbbot föör.  Det var alltså lite tungfört, som jag hörde att man använder numera i skidsammanhang.  Vi kan också använda såbbot i samma betydelse.  Sammantaget är det ändå bättre än 20 graders bitande köld.

 

 

Handarg å åonalo

Småbarn brukar ofta få höra att de är handarg, vilket innebär att de har svårt att låta bli att röra saker som finns framställda på bord och bokhyllor.  Följaktligen brukar prydnadssakerna få flytta  några hyllor upp under småbarnsåren.

Även äldre barn kan vara handarg, speciellt när de förväntas sitta tysta och lyssna.  Man kan sit å påt (sitta och peta) på allt möjligt, som en vattenkran i närheten, kamraten framför eller någon grej i penalen.

Ett närbesläktat ord vad betydelsen beträffar är åonalo, dvs. man är rastlös, kan inte sitta stilla och kanske vandrar omkring som om man har myror i baken.  Det känns som att man måste hitta på något att lägga händerna på.  För det mesta är det ungdomar som brukar va åonalo, men även som vuxen kan man känna sig lite åonalo ibland,  om man inte får utlopp för sin energi …

Hald sträk å bitn se

Förr var det viktigt att ha en riktig väggklocka i varje hem.  För det mesta var det en ganska stor klocka i trä med ett urverk som sko draagas åpp, annars stannade klockan.  Man vred om nyckeln tills det tog stopp och det skulle göras en gång i veckan ungefär. Sådana klockor slog varje hel timme, vilket kunde inverka störande på nattsömnen.

Det var inte alla klockor som hold sträk, dvs. visade rätt tid.  Dem bittna se, alltså gick för fort eller senkt se och då gick de för sakta.  Lyckades man få en klocka som hold sträk var man rädd fyr on (man vårdade den ömt).  Vissa kunde med flit låta klockan bittn se för att inte komma för sent till sina åtaganden. Väggklockorna gick i arv och man köpte inte nya hur som helst.  Jag minns att min mommo brukade säga:  ”To ska fo denhäär tå ja döir”.

Dagens batteridrivna väggklockor av den billigare varianten kan nog också ha problem ti hald sträk, men för det mesta är de ganska tillförlitliga.

Även armbandsuren från förr sko draagas åpp och de var inte heller så tillförlitliga som nutidens klockor.  De flesta armbandsur  idag är digitala och haldä sträk, alltså de varken  bittnar se eller  senkär  se.

På bilden en vanlig typ av väggklocka från förr.

Sendon å spilt kniv

Sendon är ett verktyg som inte är så vanligt förekommande mera,  men för några decennier sedan vågar jag påstå att en sådan fanns i varje hem.  Då knivar eller saxar vart spilt kom sendon väl till pass.  En kniv eller sax som är spilt är ovass och otjänlig som köksredskap.  Den måste vässas på något sätt och numera finns det allehanda mackapärer för ändamålet.

I mitt kök finns ett par sådana som jag använder vid behov, men ingen sendo eller brynsten, som den också kallas.   Om jag minns saken rätt var det mannen i huset som skulle träda till när knivar och saxar skulle vässas, för det skulle ske på ett visst sätt som kvinnfolk inte ansågs klara av.  Sendon skulle fuktas före användning, det minns jag i varje fall.

Jag minns också att karar såm konna la vasst stod högt i kurs.

På den första bilden mina vässare, varav den ena gaa me lektris och den andra är ett handverktyg.

På den andra bilden en googlad sendo.

Glisona å sprynjona

I anslutning till föregående inlägg kom jag att tänka på glisona å sprynjona, dvs.  springor eller mellanrum.   Om brädfodringen är gliis (gles)  vaal e glisona eller sprynjona, vilket gör att det blir dragigt och kallt. Som det blev i skrindliidrin.

På riktiga trägolv blir det med tiden glisor eller sprynjor, som drar åt sig smuts och blir missfärgade.   Man ska inte lämna glisi i kylskåpsdörren  och inte heller i ytterdörren när det är kallt.  Däremot kan man lämna in gliso elo it glis i spisluckan när man gör upp eld för att få elden att ta sig. Just i de två sista  exemplen tycker jag inte att sprynjo passar lika bra.

När man bygger en stockvilla brukar man se till att sprynjona mellan stockarna tätas.  Det får inte heller finnas na glisor vid fönstren utan de ska driivas ijen (drevas) med bergull för att förhindra drag.

Bilden är från villan med glisona i trägolvet.

Kallt såm itt skrindliidär

Stora delar av december var kall och nu har vi i slutet av januari haft en liten köldknäpp också.  Det går väl an när man har möjlighet att fäälas (röra sig) i en varm bil och om värmen räcker till inomhus.

Om det blir fel på värmekällan i sådan väderlek ger det sig väldigt snabbt till känna.  Det fick vi erfara för ett tiotal år sedan då temperaturen en natt i januari föll till minus 40 grader.  Det kan ha varit år 1998 eller 1999.  Harjavaltalinjon i Karvsor föll till marken och strömavbrottet varade omkring ett dygn,  om jag minns rätt.  De, som inte hade möjlighet att elda med ved, fick känna på riktig kyla.  E vart kallt såm itt skrindlidär på några timmar.  Talesättet grundar sig på att ett lider för skrindar naturligtvis inte behövde värmas upp  och  därför var lika kallt som utomhus.

Gubben var vid tillfället på arbetsresa, så sonen och jag hjälptes åt att bära in ved och eldade vad vi kunde i öppna spisen, så vi klarade oss någorlunda.  Jag for en omväg till jobbet, eftersom man inte kunde köra frammi (via) Karvsor på grund av den nedfallna elledningen.  Bilen hoppade fram som in skåttjärro utan luft och kopplingspedal och växellåda  ville ogärna lyda. Hälften av eleverna hade förstånd att stanna hemma.  Där satt vi andra såm i itt skrindliidär och frös med jackorna på och gjorde vårt bästa att bedriva undervisning i sjyymninjin (skymingen).

Googlad bild på höiskrind i varmare väder.

Boss elo bock

Fortsätter på temat speciella vöråord:  Iiss it boss me!  Alternativt:  Iiss it bossas! Det har ingenting med bussar att göra, utan betyder:  Ids inte buffa eller knuffa(s)!  Oravaisborna brukade reta oss även för bossasi som de tyckte lät helt löjligt eller tasot som vi sade på den tiden.  I Oravais bocka dem i stället:  Iss it bock(as)!

Däremot fanns  det bockabessar både i Vörå och Oravais och sådana torde finnas än i denna dag.  Bässar som stångas alltså.  Grannbarnen och jag  brukade  roa oss med att reta in bockabess i hagen när vi var små.  Vi tog oss in i fårhagen, som tillhörde deras föräldrar, och började springa när vi fick syn på bockabessin och som på en given signal fick den upp farten.  Ibland misslyckades vi att ta oss upp på den stora sten som fungerade som tillflyktsort och bessin fick in en stöt i ändalykten på någon av oss.  Det var ingen skön känsla.

På bilden en googlad bockabess.