Bakani

Häromkvällen tittade  jag på ett av de otaliga matlagningsprogrammen i TV.  Ibland känns det som om det blir för mycket av det goda, men jag kan bara inte låta bli att se åtminstone de svenska varianterna.

Det var Timellbröderna och Malin Söderström som kockade och Anders Timell gjorde misstaget att föra livsmedel av skärbrädan med knivseggen.  Så ska man absolut inte göra, utan Malin instruerade att man ska göra det med ryggsidan av kniven.  Ahaa, tänkte jag, det var ett obekant ord för mig!  Ryggsidan av en kniv kan jag inte kännas vid, utan i så fall baksidan.

Ett gammalt ord  gjorde sig påmint i sammanhanget.  Mamma brukade säga bakani om ryggsidan av kniven.  Själv har jag inte använt ordet på långa tider, men visst är det så.  För ner löken i steikpannon me bakani!

Sökte i SAOB och fick en träff på bak:  3) i fråga om eggverktyg, ss. knif, såg o. d.: ryggsida (motsatt den skärande sidan) l. rygg.

Bakani har kommit upp tidigare på någon av bloggarna här; när det gäller trävaror.   Det yttersta brädet som sågas av en stock brukar vi kalla för bakani.  Barken ska vara kvar på ena sidan.  Bak i den betydelsen finns också nämnt i SAOB:  ”Vid sågning af bräder, plankor och bjelkar erhållas efter hvarje sågstock 2 eller 4 s. k. ”bakar”, tunna bräder med endast en plan sågad bredsida; den motsatta kullriga sidan bestående af stockens barkyta. SVEDELIUS Koln. 104 (1872).”

Matprogrammet är inspelat i otroligt fin natur i Stockholms skärgård och väcker en längtan till sommaren.

 

 

Åom

I sena skymningsblå vårkvällar verkar det som om ljud fortplantar sig bättre än vanligt.  Man hör på långt håll att ett fordon är på kommande och tillika hurudant fordon det är frågan om.  Min mor brukade säga att e åoma – det var ett tydligt genljud.

Hon var den sortens människa som hade lätt för att oroa sig.  På den tiden fanns ju inte samma kommunikationsmöjligheter som nu, utan det var bara att vänta på att någon skulle komma hem.  Min far brukade jorden även på sin fädernegård och det var ganska långa avstånd att tillryggalägga med traktor.  Det brukade bli långa arbetsdagar.

Jag kommer så väl ihåg hur mamma brukade stå vid husknuten sent om kvällarna och lyssna efter det karakteristiska ljudet av Fordson Majoren.  Det var ju inte mycket trafik så sent på kvällen  heller.  Hon kunde höra på flera kilometers håll hur e åoma i den klara kvällsluften.  Då brukade hon komma in, kvittrande som en lärka:  ”No kåmbär an, ja höör hor e åomar i Karvsor!”  Då blev det bråttom att ställa i ordning med mat och kaffe.

På bilden en sådan Fordson Major som jag minns.

Tåomningor

– Ja vil it na jään tjöör tåomningor me traktotjärron.  Om man tjöör tåomningor så har man ingen last alls, vilket betyder att det blir en onödig kostnad att transportera ett tomt ekipage.  Långtradare ska helst köra så lite tåomningor som möjligt, om det ska vara ett lönsamt företag.  Man kan jämföra det med tåomfjetin, som kommit till behandling tidigare.

Nu när vårbruket så smått har kört igång, ser man traktorer med allehanda kapina eller bärganskap (redskap) på vägar och åkrar.  Man brukade förr skämtsamt säga att vissa körde tåomningor med traktorn genom byn bara för att göra andra bönder nervösa:  Åj, har an byra reid?  No mått vi nåo by stell igang å!

Hässjit

Det har varit en hel del diskussion i media om livsmedel och missbruk av datummärkning.  Förr i tiden fanns det ingen datummärkning,  utan man använde lukt- och synsinnet för att avgöra om maten var tjänlig som föda. Det fanns ju inga kylskåp eller frysar heller.  Då var det guld värt att ha in bra tjellar (en bra källare).  Vissa gårdar hade  riktiga jordkällare, som höll livsmedlen kalla året om.

Bondstugorna hade en källare under köksgolvet, vilken i bästa fall var kall och bra också på sommaren, men ofta blev det för varmt även där.  Mjölk och kött är känsliga födoämnen som lätt förfars och blir skämda.  Det blev en vana att kolla mjölken innan man drack.  Det hände att mjölken surnade, an vart suor eller rakla ihåop å vart groplo. Det betyder att mjölken redan hade ändrat konsistens och det fanns klumpar i den.  Man kunde testa genom att hälla lite i kaffet.  Om mjölken va suor skar det sig direkt.

Smör och fett konna vaal hässjit (härsket) och då smakade det illa.  Kött var känsligt och konna vaal sjömd (skämt) och skulle tillagas så fort som möjligt.  Jag minns att mamma hade som regel att malatjöti (malet kött) skulle stekas så fort man kom hem med det från butiken.  Då fanns ju inte vakuumförpackning som metod heller, utan man tålla in köttet i ett smörpapper.  Ägg var inte lika känsliga, men vi brukade alltid knäcka dem i en kopp först för att kolla att dem it va gambäl elo rotin.  Det kändes direkt på lukten om de var otjänliga som föda.  Ägg såldes i lösvikt och de lades försiktigt i en papperspåse och så fick man cykla hem försiktigt för att inte söndra dem.

 

 

 

Illvarin åm se

An ska va illvarin åm se, så an it letä nain narr se.  Om man är illvarin åm se är man försiktig och noggrann med sig själv och sina ägodelar.  I sin neutrala betydelse motsvarar uttrycket ungefär att se om sitt hus.  Ofta kan man till och med anses överdrivet försiktig och misstänksam.

Samma ord, illvari,  kan användas i uttrycket tyck illvari, vilket betyder att man tar illa vid sig och blir ledsen:  It kan to seij sådee, on kan jo tyck illvari.

Vassjindeil

– It vassjindeil vila seij hor e hadd gaa til.

– Varkendera (parten) ville säga hur det hade gått till.

– It såå ja na feil po vassjindeil aparaatan.

– Jag såg inget fel på någondera apparaten.

–  Vill do ha matin elo kaffi?  It vassjindeil, ja ha jyst jiti å dråttji.

–  Vill du ha mat eller kaffe?  Ingetdera, jag har just ätit och druckit.

Vassjindeil används endast i nekande satser och motsvarar ingendera, någondera eller varkendera.  Ordet börjar falla ur bruk och i stället används it nain oåv dem.

Tjikälongan

Påsken är här och med den förknippas en del traditioner.  I barnfamiiljer brukar man så påskgräs och i gräset kan man lägga ner några små, bulliga tjikälongar, någon pååskhära och målade påskägg som prydnad.  Nu är det många år sedan jag slutade med både tjikälongan å gräsi.  Däremot kan det vara trevligt att ta in ett ordentligt fång med björkris i väntan på lövsprickningen.

På påsklördagen har vi här som tradition ti bränn poåskblasona.  Hur det blir med blasona i år är oklart, på grund av brandfaran i skog och mark.  Traditionen att barn klär ut sig till påskhäxor och gaar gåålfari och tigger godis fanns inte i min barndom, utan har kommit på senare tid.

Ägg i mängd och massor hör till på påsken.  Både riktiga ägg och chokladägg åt barnen.  Memma har långa traditioner på påskbordet, för det minns jag att vi åt även i min barndom.  Som huvudrätt brukar det numera vankas fårkött eller kanske in tjikälong.  När tjikälongan hamnar på matbordet kallar vi dem hellre för broiler eller möjligen tjyckling.

 

Veeto

Vart tåo gröitin veijjin tå it veeton henda åpp an?  Meningen härrör från en verklig händelse.  En äldre man satt och åt nykokad gröt, som var het och han skulle skölja ner densamma med kall mjölk.  Hur det nu var så hällde han mjölken bredvid munnen, så den rann nerför halsen i stället.  Där gjorde den mindre nytta och hann aldrig ifatt gröten.

Veeton är alltså någon form av vätska.  Det kan vara vanligt vatten i form av regn, då marken och grödorna behöver veeton.  

Sedan har vi förstås pikkaveeton, som förr i tiden var obligatorisk till nyypäärona.  Hett potatisvatten, salt, gräslök och smör ingår i det enkla receptet.  Pikkalakan var ett annat gångbart ord i sammanhanget.

 

Måitt

Häromdagen var det en läsare som byra måitt, att jag inte har tagit upp ordet måitt till behandling.  Var tvungen att göra en sökning på egen blogg, men det fanns konstigt nog inte på listan.  Det kan bero på att jag tycker måittasi är så vanligt, både som företeelse och som ord i vår dialekt.  Även i min kommun tycker vi nämligen om ti måitt på olägenheter i vardagen.

Om vi måittar så beklagar vi oss eller utgjuter oss över någon oförrätt.  Alla gånger är det inte ens befogat me måittasi, för ingenting blir just bättre av det:  An ska it måitt po allting, e je bara ti biit ihåop å ga åpåå.

Nästan samma betydelse har knell, knalm å jalm.

 

Ordet måitt har vi nog lånat från finskans moittia.

Bärganskapi

Ja vil it hald påå å byyt bärganskap i åonöödon!  Så brukade min far ofta uttrycka sig, om han var tvungen att byta redskap i onödan.  Det skulle exempelvis bytas från harven till schaktbladet.  Förr var det ju inte så vanligt att man hade flera traktorer på gården, utan samma traktor användes för alla ändamål.  Det var tidsödande ti stell åm, så jag förstår motviljan.

No ska it e tööv  leng innan bärganskapi ska ställas i ordning för vårbruket igen.  Bärganskapi är alltså det gamla ordet för större redskap.  De kunde vara hästdragna redskap eller sådana som drogs av traktor, som höiräfson, pääronaali (potatisåder), plååjin elo harvon.  Nu kallar vi dem bara för reidskap.

På bilden ett gammaldags pääronaal.