Månadsarkiv: september 2014

Stritt o ass

– An kan fall o ass, åm an gonga po ståolan.

– Man  kan falla baklänges, om man gungar på stolen.

–  Do ska it la så ja sålar i fy de, så do strittar o ass!

– Du ska se upp, eller så får du en snyting, så du flyger på rygg!

Sistnämnda uttryck har jag hört flera gånger som typexempel på vörådialekten.

Det är sällan vi använder o ass mera, men vi kan fortfarande fall o rygg.

Börjar fundera på om o ass har något att göra med engelskans ass eller vårt egna ord arsle.  Det ligger ju nära till hands, även om jag inte hittar något belägg för det.

Annons

Börras å börrskoto

När katter blir överraskade av någon fara reagerar de direkt me ti börr åpp se.  Det kan vara frågan  om en främmande frass som kommer på oväntat besök eller kanske en hund.  Katten reser ragg för att den ska se större och mera skräckinjagande ut.  Råmppon börrar åpp se så att den blir dubbelt  så tjock som vanligt.  Katton börrar åpp se elo börras.

Börras kan också användas i överförd bemärkelse om folk som blir ilskna och griniga:

– Va by to no börras me?

I värsta fall kan börrasi utvecklas till ett karaktärsdrag och man kan få det mindre smickrande epitetet börrskoto:  

– It je e naa ti bryy se i, on e no in tokondi börrskoto jemt.  

Det brukar vara kvinnfolk som blir kallade börrskotor.  Motsvarande benämning för karlar är väl griinollar i stället.

På den googlade bilden försöker en ungkatt börr åpp se.

börras

Tärt

– No sitä do jär å ventar tärt ja kåmbär!

-Nu sitter du här och väntar tills jag kommer!

-An mått jo hald påå tärt e vaal fäädit.

-Man måste ju hålla på tills det blir färdigt.

Det lilla ordet tärt är på utdöende och i stället använder de flesta tills i stället.    I vissa byar i vår kommun användes också formen täst.

Freist

-Freist no stiig åpp no föst å jet naa, så sii do hor e tjenns tå!

– Försök nu stiga upp nu först och ät någonting,  så ser du hur det känns då!

Så kunde mamma säga åt oss barn när vi var i skolåldern.  Det var inte tal om att man skulle stanna hemma från skolan utan vidare.  För det mesta kändes det bättre efter frukosten och jag kunde bege mig iväg.

– Freist no byr åpåå to, så kåmbä ja baaket!

-Försök börja på du, så kommer jag efter.

När jag tänker efter så var det nog mest i uppmaningar freist förekom i betydelsen försöka.  Numera fysöökar elo pråovar vi bara i stället.

Kakäl

Inlägget handlar ingalunda om kakling av badrum, som kanske är det första man tänker på när man läser om kakäl nuförtiden.

– Ha ni kakla åpp edar sådi höögt?  Sii ni it naa me mindär?

– Är ni så där högt uppflugna?  Ser ni ingenting med mindre (ansträngning)?

– Dem ha jo kakla åpp huosi höögst åpp po bjärji.

– De har ju byggt upp (uppfört)  huset högst upp på berget.

Det är lite negativ klang på kakäl åpp, lite som att det känns onödigt.  Man får inte riktigt fram den nyansen i standardspråket.

Kakäl kan ju också betyda kackla, vilket inte är så svårt att förstå:

–  Ni kakla så härrans, så ja höört it naa va dem saa po nyyheitrin.

-Ni kacklade så fasligt, så jag hörde ingenting av vad som sades på nyheterna.

Det brukar mest vara kvinnfolk som blir beskyllda för kaklasi.  Karlar är väl mest höögjuoda i stället.

 

Densk

– Nåo e he naa, tå dem ha båodd i Svärji nain mååna, så kåmbä dem heim å bara denskar.

– Nog är det konstigt, när de har bott i Sverige någon månad, så kommer de hem och pratar enbart rikssvenska.

Så kunde diskussionen gå förr i tiden,  när det var vanligt att folk flyttade till Sverige för att få drägligare livsvillkor.  Det stack lite i ögonen på folk i hembyn, då man kom på semester i fina kläder och körde dyra bilar.  Dessutom lååssa va dem naa, när de inte längre kunde prata sin hembygds dialekt,  utan bara denska.

Densk eller bänsk finns också upptaget i ordbok över svenska allmogespråket i betydelsen  ” i sitt språk söka likna herrskap, ha förnämt uttal”.  Denskasi är alltså inte bara ett ord som vi själva hittat på.

Båofööri

– E vaal jo så mytji båoföör tå an ska flykt.

– Det blir ju så mycket saker att frakta, då man ska flytta

Båoföör är ett gammalt dialektord för flyttgods.  Ordagrant blir det ”boförning” eller det som man för till boet, ett ganska beskrivande ord egentligen.

Jag använder  fortfarande ordet lite halvslarvigt, då jag för mycket saker mellan villan och hemmet – i båda riktningar.  Men snaart slippä vi ti ha me båofööri ti villan, fy no vaal e höösti.

Motsvarande verb är båoföör:

– Nåår ska ni båoföör?

– När ska ni flytta?

 

Oåthaa se

Ju äldre vi blir, desto oftare vill vi prata om krämpor av allehanda slag.  Det må vara rygghaldi, värttjin i råobeini, krankbitona eller något betydligt allvarligare.  Då frågar man ofta hor e oåthaa se.  Kanske i akt och mening att komma med någon snabbdiagnos eller känna efter om man själv har åkomman.  I sämsta fall bara i nyyfiitjinheitin.

Såhär kan samtalet gå, utan översättning:

–  Ja ha fåått in tokon bisvääli fytjyylning.

– Hor oåthaar on se tå?

– Ja håostar åm neetrin å e grävär i brysti.

–  Jaanå, e je nåo idi sama såm ja ha havi tå.  E je in seig sårt.

Oåthaa se betyder alltså ungefär yttra sig eller ha som symtom.

 

Hööfäälshåoston

Som många andra  så här frampå höstkanten har jag fått en förkylning med snuva och hosta.  En torr rethosta eller hackande hosta är irriterande när man ska vara på jobbet.  Den tenderar också att bli värre när man använder rösten.

Hööfäälshåoston  är ingen riktig hosta, utan man hostar till lite fint för att påkalla uppmärksamhet. Det händer sig att vissa vill vara lite förmer än andra, dem e alltså hööfäälo elo haldä se na liiti betä smita

Det är ändå lite på skämt man pratar om hööfäälshåoston. Så om jag hostar till idag,  är det inte frågan om hööfäälshåoston.

 

 

Fååtalo, plåtro, slapro å dibro

Vi har alla olika karaktärsdrag, vissa är pratsamma och andra e fååtalo.  Om man e fååtalo blir det inte mycket sagt.  Ordet är ganska beskrivande, eftersom det antyder att man talar med få ord.

Min farmor va in fååtalo mensk, hon var saktmodig och arbetade på i det tysta.  Hon var nog medveten om sin tystlåtenhet, för ibland kunde det bli missförstånd.  Saker och ting diskuterades inte, utan man förväntades förstå vad som skulle ske utan ord.

Då kunde hon säga såhär:

–  Sådee vaal e,  tå itt an tala naa. 

– Sådär blir det, när man inte pratar om något.

Sådana personer som pratar för mycket kan vi kalla för plåtäsåck, plåtäkåfto, praatmakar eller till och med prädikståola.  Som egenskapsord finns plåtro, slapro eller dibro:

– An vil jo it årk me on, tå on e så plåtro.

– Man vill ju inte orka med henne, då hon är så talträngd (pratglad).