Mittjilmess

I dag firas Mittjilmess, som  förr var en milstolpe i böndernas kalender. Då  skulle uotarbeiti vara undanstökat och allt skulle va kårja ti huosi (inbärgat).

I år har vi en lite annorlunda situation, då stora delar av säden  på grund av det otjänliga vädret fortfarande står otröskad på fälten.  Jag kan inte erinra mig att det skulle ha skett särskilt många gånger så långt jag minns.

Tillbaka till förr i tiden.  Efter Mittjilmess fick piigona å drängan in friiviko  (en veckas semester).  Då var det fritt fram för pigor och drängar att söka sig en ny plass.  Det ordnades till och med Mittjilmessmaartnan (Mikkelsmässmarknad).  Datumet för Mittjilmess var alltid 29 september, men infaller numera närmast följande söndag.

 

Bilden är hämtad från Helsingfors strömmingsmarknad som förr alltid var på Mikkelsmäss:

http://www.fotosidan.se/blogs/magganfs/helsingfors-strommingsmarknad.htm

 

Jiinast

Ja jick jiinast jynåm skåojin.  Jiinast betyder alltså att man gaar in jiinveg (genväg).  Om genvägen är bekant är det säkert en bra idé, men det kan också bli så att det blir en omväg:  Genväg är ofta senväg.

Så gick det för oss när vi var på hemväg från en fotbollsmatch och håsbondin fick för sig att an sko jiin längs en liten grusväg.  Jag tror att det kan ha varit i Laihela och han hadd jo tjöört tär förr, så vi andra tyckte att det var en bra idé.  Vägen var smal och krokig och vi fick köra sakta.  Vi körde och körde och tiden gick och när vi äntligen kom ut till stora  vägen hadd vi sinka ås betydligt.

Ett annat ord som hör ihop med jiinast är att man jiinhoggär någon, vilket kan betyda  att man tar en kortare väg,  exempelvis tvärs över fälten,  och hinner ikapp den man jagar.

Har ni någon annan variant av jiinast i användning?

Vext fron backan

 

Förr brukade man säga i halvt beundrande ordalag om någon yngling eller karl att han var vext fron backan.  Det betydde att personen i fråga var kraftigt byggd med gott hull och stark såm in åx.  Det var den ideala kroppsbyggnaden för arbete på landsbygden.

Motsatsen till en sådan yngling var klein å sjuukli i åppvextin,  vilket inte var någon beundrandsvärd egenskap.  Vad man trodde sådant berodde vet jag tyvärr inte.  Ynglingarna växte förhoppningsvis  till sig och blev duktiga arbiskarar de också.  Bilden är hämtad från filmen Seitsemän veljestä, som ju var just sådana robusta karar åtminstone till statuorin (kroppsbyggnaden)…

Vatringsslangan

Nu har vi kommit så långt att vi snart ska gjuta nytt golv i garaget (se tidigare inlägg 31.8  om  skålva lööst).  I går kväll hjälpte jag husbonden ti vatär in garagegolvet.  Den sysslan har jag varit med om många gånger,  men det var länge sen sist så jag hade nästan glömt bort hur man gjorde.  Slangan börjar vara gammal och inte så jinåmsjiinli (genomskinlig) så vi fick ha var sin ficklampa för att se vattnet.

Det gäller  att få golvet i vatopass,  alltså så att det är plant och inte lutar åt något håll.  På min lott faller att hålla fast den vattenfyllda vatringsslangan på en på förhand utmärkt punkt på vägen, medan husbonden håller andra änden av slangen och mäter av på ett flertal punkter i rummet.  Min uppgift är att  att hålla vattennivån exakt på rätta stället och när vattnet  slutar röra sig kan han pricka av.  Nästa moment blir att fundera på lutningen mot golvsilen.   Snart är det dags att beställa betong.

Det är möjligt att jag uttrycker mig lite oklart, för jag är ju it nain byggkaar, men ni får gärna rätta mig om det blev helt galet förklarat.

Bild på garaget i nuläget.

Vilsåpee

När jag var liten brukade vi tjöör vilsåpee.  Numera gör man sällan det, utan man syyklar eller i bästa fall tjöör man po peedi eller peedar.  För oss var det aldrig bara peedi utan vilsåpee, fast det var ett krångligt ord.

Man började lära sig tjöör vilsåpee lagom till skolstarten, för det fanns ju inga vilsåpeedar med stödhjul som var anpassade för barn överhuvudtaget.  Det gällde att få någon att hjälpa till med övningskörandet för det var ju inte helt lätt med it ståort kvinnfålksvilsåpee eller för den delen it karavilsåpee som dessutom hade röiri i vägen.  Man fick cykla iväg och någon höll i pakeethållarin tills man fick styrfart och rätt vad det var släpptes man iväg och då kunde det i värsta fall bära i diket eller i bästa fall kunde man köra en bit på egen hand.

Det var ju aldrig tal om att man kunde sitta på sitsen utan man stod och trampade eller så fick man pappa att snickra  till en brädlapp som fästes i ramen och så kunde man knirk iveeg sittandes.

På min nioårsdag fick jag ett eget rött vilsåpee som var något mindre än mammas gamla som tjänat som inlärningsobjekt.  Vilken lycka att ränna nerför Brännasback och styra iväg ut ti byyijin!

När vi blev lite skickligare brukade vi roa oss med att lag  smettona  (eller var det flettona?) av en pappbit som vi knäppte fast i spåolan (ekrarna) med en klädnypa.  Då  lät det som en moped i våra öron.

 It toko vilsåpee som vi lärde oss på.

Bofettin

I mitt barndomshem fanns en möbel som kallades bofettin.  Den var gjord av björk och  fint lackad med glänsande yta i brunt.  Man skulle vara lite aktsam med bofettin för den ansågs fin och i den förvarades finporslinet och dukar av olika slag.  Där  fanns också fotoalbumen med paffpärman.  Det fanns också en låda för förvaring av olika viktiga dokument som heimanspaprin och födelseattester och dylikt.

Om det var något viktigt så skulle det läggas i bofettin.  Vissa bybor som också hade en bofett  kallade möbeln  för sjenk.  Vad kallade ni denna typ av möbel?

På den googlade bilden finns en liknande bofett.

Doåmslefft

För det mesta brukar ordet doåmslefft gälla kaffe.  Om det vakuumförpackade paketet är mjukt redan i affären kan man befara att det är doåmslefft eller ha slefft doåmin.  Kaffet kommer inte att smaka bra, det är utan arom.  Det kan också hända om man lämnat kvar kaffe i burken på villan på hösten och försöker brygga kaffe av det följande vår.  Det smakar nästan bara varmvatten.

Kommer ni på andra livsmedel som kan slepp doåmin?

På bilden President kaffe som inte är doåmslefft.

Pjuonili

E va så liitit å pjuonilit!  Ett vanligt sätt att uttrycka sig om något uppfattas som smått.  I ordet pjuonili finns dessutom en negativ värdering.  Det kan vara frågan om en lägenhet där köket är alltför litet:  E je no så pjuonilit så båoli gaar it in.  Eller en tomt för husbygge:  Sådi liitin å pjuonili tåmt ha ja aldri siitt.

Jag antar att ordet pjuonili kommer från engelskans puny med samma innebörd.  Möjligen har det kommit in i vår dialekt med återvändande amerikafarare.

En googlad bild av ett pjuonilit kök

Annan

Det är mycket länge sedan jag hörde annan i betydelsen utan.  Man sade till exempel:  It hadd vi nain biil po han tiidin, annan e va ti gaa ti fåots heila veijin.    An fick it na jälp, annan  e va ti knåov åpåå fy se sjölv.

It ska to jär såm to vil,  annan  såm ja segär!

Veggsjyddi

Nu är det inte själva ordet veggsjyddi som är så speciellt, för det är ju nästan identiskt med väggskydd, utan fenomenet att ha veggsjydd. Numera har man inte det, utan tapeterna blir lätt solkiga om sängen står vid väggen.  Avsikten med veggsjydd var ju att skydda tapeterna, för man ville ju undvika att tapetsera om.

Det brukade ofta vara gobelängtyg i mörka färger och jag kommer tydligt ihåg att jag hade rådjur i mörk skog som motiv på mitt veggsjydd.  Det var tydligen viktigt att det skulle vara mörka färger för att inte smutsen skulle synas så bra.  Man brukade sätta upp veggsjyddin med en spiral som var fäst i två spikar eller i bästa fall fanns det en tunn stång som man trädde sjyddi på.

Kommer ni ihåg om det fanns veggsjydd hemma hos er?

Hittade en bild av den typ av gobelängtyg som jag minns.