Månadsarkiv: april 2013

Reetstaa å va langarg

I förra inlägget tog jag upp heitleevra fålk, som lätt jagar upp sig och blir arga.  Sådana brukar sällan va langarg, utan ilskan går snabbt över.  Personer som är langarg har däremot väldigt svårt att släppa det som man anser vara  en oförrätt.  Ilskan och avogheten sitter i väldigt länge  – man kan till och med ta den med sig i graven.  Som jag ser det är det en mera tärande ilska för alla parter.

Ofta hör den också samman med att man drar upp gammalt groll och börjar reetstaa om sådant som andra glömt för länge sedan.   Man är ute efter att ställa någon till svars när man reetstaar.

Som exempel kan ges en påhittad grannfejd:  Vafy måsta ja bitaal 17000 mk tå vi laga om roovvin po 50-tali å ni tränga it bitaal it penn.  Meningen betyder:  Varför måste jag betala 17000 mk när vi ändrade rådragningen på 50-talet och ni behövde inte betala ett penni.  Motparten, som kanske hör till en yngre generation,  behöver inte ens ha någon aning om hur det gått till, men han ställs ändå till svars.

Heitleevra elo heit

Vi har ju var och en olika karaktärsdrag och det brukar ganska snart märkas om man e heitleevra.  Då behövs inte stora motgångar förrän e spraka til (tar eld).  En kortform för heitleevra är heit: Do ska ta e fysiktot, an vaal jo så heit.

Bland pojkar i tonåren brukar det ofta ta sig fysiska uttryck och man ryker ihop så stickona å stråådin yyr.  Det är ju tacksamt att reta någon som man vet je heit också, för då kan man få något att hända.

Med stigande ålder lär man sig bättre att tygla sig, men ränderna går nog aldrig ur.  E man heitleevra så e man.  Ilskan brukar å andra sidan rinna av ganska fort.

I lagspel ser man ofta att det rinner över för vissa, som har benägenhet att hamna i bråk med sina motspelare.  Råskinnet Gattuso i Milantröjan får illustrera heitleevra.

Här i nappatag med en lagledare i motståndarlaget.

Gattuso

Båljit

I går var jag till villan och kollade hur våren framskridit och visst har mycket hänt i naturen bara på en vecka.  Nu svallar havet fritt och fåglarna kvittrar ikapp i skogsbacken.  Men ännu är det några veckor tills man kan börja påta i jorden.

I augusti planterade jag en ny säng med jordgubbsplantor som syns på bilden.  Förra veckan när jag skulle titta vad vintern gjort med de späda plantorna gick det nästan inte att ta sig fram i landet.  Fötterna sjönk ner i gyttjan ganska ordentligt.  I går var det betydligt bättre, men ännu är det ganska båljit, alltså vattensjukt i lerjorden.

I plantääningstiidin (såningstiden) är det alltid mycket diskussion om just hur båljit e je på olika åkrar.  Man kan inte börja bruka jorden innan  den reder sig och då är det inte längre båljit, utan jorden släpper spaden utan problem.  Då ska setanpäärona i jorden utan dröjsmål.  Det får vi återkomma till en annan gång.

 

Plantorna ser nog ganska eländiga ut ännu, men vi får ge dem någon vecka till innan de kan börja växa.

båljit

In neegling

Om man får in neegling brukar det göra ont.  Vissa personer har större benägenhet att få neeglingan po öögonlåtji.  Det innebär att man får en inflammation i en talgkörtel i kanten av ögonlocket.  Det korrekta benämningen är en vagel.

Jag har ingen aning varifrån den dialektala varianten neegling kommer.  Min mor brukade få neeglingan ibland och hon använde också ordet.  Finns det månne andra dialektord för åkomman?

neegling

Bilden är från Wikipedia.

Pärtheevlin å klantan

När jag var i folkskolåldern fick jag tillsammans med grannbarnen någon gång hjälpa till när man heevla pärtona. För hyvlandet användes en pärtheväl (pärthyvel) som drevs av en motor med hjälp av en rem.  På den lånade bilden syns både pärthyveln och remdriften.

Vår uppgift som barn var att ta ondan pärtona, alltså plocka undan pärtorna vartefter de samlades bakom hyveln.  Kommer ännu ihåg hur gott det doftade av de färska pärtorna.   Vi fick ligga i ganska ordentligt för att hinna plocka undan, men vi var flera stycken som hjälptes åt.

De trekantiga klabbar som blev över när man hyvlat vill jag minnas kallades klantar.  Kanske någon annan minns om det är riktigt.  Det var fina släta klantar som vi plockade ihop och de användes som ved.  På den andra bilden syns en sådan klant.

Numera är det nog inte många som heevlar pärtor.  Pärtor behövs åtminstone för att hålla taken på museibyggnader i skick.

Den första bilden är lånad härifrån:

http://ole-bloggboken.blogspot.fi/2010/07/jan-karlsgarden.html

På den andra bilden från someroseura.net syns in klant.

Pärthyvel

klant

Vedäbaar

Om vårarna när solen börjar lysa på riktigt igen kan man vaal vedäbaar, vilket betyder att man blir solbränd.  Fiskare som vistas ute mycket i väder och vind brukar ofta va vedäbaar mest hela året.  Vedäbaar kan alltså betyda både väderbiten och solbränd.

Numera säger vi mest såolbränd eller bruon i stället, men ännu i min barndom användes vedäbaar allmänt.

Den klassiska bilden av fiskaren får illustrera vedäbaar.

vedäbaar

Knöustär

När man tuggar hårt knäckebröd brukar vi säga att e knöustrar:   Iiss it knöustär så mytji!  Man kan försöka bemästra knöustrasi lite för att inte störa matron för de andra.  Ordet motsvarar väl närmast knastra.

När man går eller kör på en väg belagd med sepäl (krossgrus) kan det också knöustär om det är torrt väglag.  Mest används ordet ändå om sättet att tugga på hårt bröd.

Maukas Maukas knöustrar bra.