Reetstaa å va langarg

I förra inlägget tog jag upp heitleevra fålk, som lätt jagar upp sig och blir arga.  Sådana brukar sällan va langarg, utan ilskan går snabbt över.  Personer som är langarg har däremot väldigt svårt att släppa det som man anser vara  en oförrätt.  Ilskan och avogheten sitter i väldigt länge  – man kan till och med ta den med sig i graven.  Som jag ser det är det en mera tärande ilska för alla parter.

Ofta hör den också samman med att man drar upp gammalt groll och börjar reetstaa om sådant som andra glömt för länge sedan.   Man är ute efter att ställa någon till svars när man reetstaar.

Som exempel kan ges en påhittad grannfejd:  Vafy måsta ja bitaal 17000 mk tå vi laga om roovvin po 50-tali å ni tränga it bitaal it penn.  Meningen betyder:  Varför måste jag betala 17000 mk när vi ändrade rådragningen på 50-talet och ni behövde inte betala ett penni.  Motparten, som kanske hör till en yngre generation,  behöver inte ens ha någon aning om hur det gått till, men han ställs ändå till svars.

Annons

Heitleevra elo heit

Vi har ju var och en olika karaktärsdrag och det brukar ganska snart märkas om man e heitleevra.  Då behövs inte stora motgångar förrän e spraka til (tar eld).  En kortform för heitleevra är heit: Do ska ta e fysiktot, an vaal jo så heit.

Bland pojkar i tonåren brukar det ofta ta sig fysiska uttryck och man ryker ihop så stickona å stråådin yyr.  Det är ju tacksamt att reta någon som man vet je heit också, för då kan man få något att hända.

Med stigande ålder lär man sig bättre att tygla sig, men ränderna går nog aldrig ur.  E man heitleevra så e man.  Ilskan brukar å andra sidan rinna av ganska fort.

I lagspel ser man ofta att det rinner över för vissa, som har benägenhet att hamna i bråk med sina motspelare.  Råskinnet Gattuso i Milantröjan får illustrera heitleevra.

Här i nappatag med en lagledare i motståndarlaget.

Båljit

I går var jag till villan och kollade hur våren framskridit och visst har mycket hänt i naturen bara på en vecka.  Nu svallar havet fritt och fåglarna kvittrar ikapp i skogsbacken.  Men ännu är det några veckor tills man kan börja påta i jorden.

I augusti planterade jag en ny säng med jordgubbsplantor som syns på bilden.  Förra veckan när jag skulle titta vad vintern gjort med de späda plantorna gick det nästan inte att ta sig fram i landet.  Fötterna sjönk ner i gyttjan ganska ordentligt.  I går var det betydligt bättre, men ännu är det ganska båljit, alltså vattensjukt i lerjorden.

I plantääningstiidin (såningstiden) är det alltid mycket diskussion om just hur båljit e je på olika åkrar.  Man kan inte börja bruka jorden innan  den reder sig och då är det inte längre båljit, utan jorden släpper spaden utan problem.  Då ska setanpäärona i jorden utan dröjsmål.  Det får vi återkomma till en annan gång.

 

Plantorna ser nog ganska eländiga ut ännu, men vi får ge dem någon vecka till innan de kan börja växa.

In neegling

Om man får in neegling brukar det göra ont.  Vissa personer har större benägenhet att få neeglingan po öögonlåtji.  Det innebär att man får en inflammation i en talgkörtel i kanten av ögonlocket.  Det korrekta benämningen är en vagel.

Jag har ingen aning varifrån den dialektala varianten neegling kommer.  Min mor brukade få neeglingan ibland och hon använde också ordet.  Finns det månne andra dialektord för åkomman?

Bilden är från Wikipedia.

Pärtheevlin å klantan

När jag var i folkskolåldern fick jag tillsammans med grannbarnen någon gång hjälpa till när man heevla pärtona. För hyvlandet användes en pärtheväl (pärthyvel) som drevs av en motor med hjälp av en rem.  På den lånade bilden syns både pärthyveln och remdriften.

Vår uppgift som barn var att ta ondan pärtona, alltså plocka undan pärtorna vartefter de samlades bakom hyveln.  Kommer ännu ihåg hur gott det doftade av de färska pärtorna.   Vi fick ligga i ganska ordentligt för att hinna plocka undan, men vi var flera stycken som hjälptes åt.

De trekantiga klabbar som blev över när man hyvlat vill jag minnas kallades klantar.  Kanske någon annan minns om det är riktigt.  Det var fina släta klantar som vi plockade ihop och de användes som ved.  På den andra bilden syns en sådan klant.

Numera är det nog inte många som heevlar pärtor.  Pärtor behövs åtminstone för att hålla taken på museibyggnader i skick.

Den första bilden är lånad härifrån:

http://ole-bloggboken.blogspot.fi/2010/07/jan-karlsgarden.html

På den andra bilden från someroseura.net syns in klant.

Vedäbaar

Om vårarna när solen börjar lysa på riktigt igen kan man vaal vedäbaar, vilket betyder att man blir solbränd.  Fiskare som vistas ute mycket i väder och vind brukar ofta va vedäbaar mest hela året.  Vedäbaar kan alltså betyda både väderbiten och solbränd.

Numera säger vi mest såolbränd eller bruon i stället, men ännu i min barndom användes vedäbaar allmänt.

Den klassiska bilden av fiskaren får illustrera vedäbaar.

Knöustär

När man tuggar hårt knäckebröd brukar vi säga att e knöustrar:   Iiss it knöustär så mytji!  Man kan försöka bemästra knöustrasi lite för att inte störa matron för de andra.  Ordet motsvarar väl närmast knastra.

När man går eller kör på en väg belagd med sepäl (krossgrus) kan det också knöustär om det är torrt väglag.  Mest används ordet ändå om sättet att tugga på hårt bröd.

Maukas knöustrar bra.

 

Knåschin

Sido hon je it knåschin!  Så kunde man saga om någon som slagit på stort och bjudit till kalas.  Om man är knåschin är man snål eller gniden och ordet ger alltså negativa associationer.   

Knåschin är en gammal dialektal variant av knusslig.  Ordet är gammalt och det är nog inte många som använder det mera.  Möjligen kan man förstå vad som avses.  Numera använder vi mest snoål eller kniido i stället.

Ligg åpp se

Man brukar ju säga att det som inte är stulet kommer fram förr eller senare.  Vi säger att e liggär åpp se.  I dag hittade jag mina läsglasögon som försvann för nästan ett år sedan.  Vi hade varit vid villan och planterat blommor som jag hade med i en plastlåda.  När vi for hem tog jag med mina glasögon i fodralet och lade dem i den tomma blomlådan med diverse plastkrukor.

Vid hemkomsten skulle jag ta in glasögonen, men de stod inte att finna någonstans.  Vi sökte genom bilen och blomlådan flera gånger och senare även vid villan där vi planterat, men inga glasögon hittades.  Hunden fick till sist skulden och tanten skaffade nya glasögon hos optikern, men de var  tyvärr inte lika bra som de gamla.

Planteringssäsongen är nu igång igen och jag var och hämtade plastkrukor och blomlådor i lidret i dag.  Och se där låg glasögonfodralet helt synligt i en av lådorna!  Provade glasögonen direkt och de visade sig vara lika bra som de alltid varit.  Dem hadd liga åpp se!

Tärjona

Nu är det nära islossning!  På den första bilden från Hellnäs syns tärjor med  genomskinlig, rutten is som ger sig av när som helst.  Ulla-Lena Lundberg använder i sin roman Is ordet tärja i betydelsen stråk av svag is eller öppet vatten.

Vi använder ordet även om andra stråk.  På åkrarna brukar förekomma tärjor med väldigt frodig, mörkgrön tillväxt av grödorna.  Det kan i våra trakter bero på ojämn gödsling av svämgödsel från svinhusen.  Andra tärjor kan bli gula om marken är vattensjuk för många dagar efter att brodden kommit upp.

På den andra bilden ser det ut som om isen gått nära stranden, men det beror på källan som bubblar upp och sprider sitt vatten över isen.

Det blir nog bäst att jag publicerar inlägget tidigt på morgonen, medan isen ännu ligger.  Annars är det risk att det blir gamla nyheter.