Månadsarkiv: maj 2013

Kvalmot å kladdot

Vem hade i slutet av april trott, att vi en månad senare skulle bada i sol och torka svetten i en sällan skådad värmebölja i maj?  Inte under min livstid har en likadan ihållande värmeperiod förekommit så tidigt på året.

Både igår och idag har det varit kvavt å kvalmot, dvs.  värmen har legat tung och det har varit lite mödosamt att jobba i solen åtminstone. Kvalmot är vår version av kvalmigt.

Vi flydde till villan, där man brukar kunna få lite svalka på bryggan.  Men inte ens där har det fläktat alls.  Det känns kladdot när svetten rinner och man känner behovet av en svalkande dusch.

Till lördag eller eventuellt söndag är utlovat regn och lite åska, som brukar följa på kvalmot å kladdot väder.  Det behövs regn för växtligheten också, för nu är det riktigt torrt i marken.

 

Fynoffa, fyrarga, griino, flyygand arg…

Orden i rubriken anger olika grad av ilska i vår dialekt. An vart na liiti fynoffa påå me tå ja kåm fy seint.  Exemplet anger att man är lite irriterad, möjligen också något besviken.  Griino är samma som grinig och det kan också vara ett mindre tilltalande karaktärsdrag hos vissa personer.  Nästa steg är att vaal fyrarga och då är man redan ganska uppretad.

Om en person vaal flyygand arg är det bäst att hålla sig undan tills ilskan lägger sig, för då kan vederbörande inte längre kontrollera sig själv.  Fybaiska eller fybanna kan vi visst också bli och det är väl ungefär samma sak som att va flyygand arg.

Kommer ihåg  en yngling som blandade ihop ett par av de här orden och brukade säga att han vart flyyg fybanna.  Man ska ju inte svära, men somliga kan faktiskt vaal jynomjäävlo.  Det kan kanske likställas med rosenrasande – som karaktärsdrag också genomelak.

Har ni flera ord på lager som uttrycker ilska?

Hall pääronlandi

Alla som har ett pääronland vet att det växer även annat än pääror där.  När man gjort i ordning landet och potatisen är satt tar det bara ett par veckor innan det späda ogräset har grott och börjar växa.  Då gäller det att vara alert och ta kål på det med en gång.

Det förstod jag inte de första åren som hobbyodlare, utan jag lät leiriskona (svinmålla, lergräs) växa sig så långa att jag var tvungen att dra upp dem en och en.  Min far upplyste mig sedan hur man ska göra och det har jag haft stor nytta av sedan dess.

Nu i kväll var det lite över två veckor sedan vi satte potatisen och ogräset syntes på håll som en skir, ljusgrön fäll.  Perfekt.  Jag tog hallon (krattan) och stegade iväg till landet.

Jorden är mycket lucker när det inte alls regnat sedan vi gjorde landet i ordning och det är lätt att bearbeta jorden.  Man ska föra hallon fram och tillbaka över pääronsenjin, så att det späda ogräset kommer upp med rötterna.  Det går väldigt behändigt så här i början.  Man får ändå ta det lite försiktigt, så att inte päärona också följer med.

Ogräset kommer inte heller tillbaka som man skulle tro, om man inte har langråotin (kvickrot) som växer genom vad som helst.   Det enda som behövs senare är ti mylld päärona, alltså kupa upp jorden runt plantorna.  Det görs senare när potatisen växt till sig.

På första bilden syns senjin med ogräs på och hallon i förgrunden.  På den andra bilden har jag fäädi halla (krattat färdigt).Bild0361

 

Bild0363

E je svåårt ti såå se ti oåss

Ovannämnda talesätt fick jag som barn höra många gånger varje sommar.  Det betyder att det är svårt att avväga vid vilken tidpunkt det är mest gynnsamt att så, liksom att gödsla lagom – beroende på hur väderleken blir just det året.  Ordagrant översatt blir det: Det är svårt att så sig till års.

Om bonden har tur på våren råkar han så just före ett ljumt, sakta strilande regn, vilket är perfekt för sådden.  Ofta säger man belåtet:  Ja fick jo soådd fyri räini.   Om det däremot börjar hällregna blir det en hård jordskorpa som inte alls är tjänlig.

Har sådden skett i början av maj kan det komma bakslag i form av nattfrost sedan brodden kommit upp.  Nattfrost kan det också bli på sensommaren, vilket är ännu mera förödande.

Ett annat talesätt lyder:  Ein dag po voårin je ein viko po höösti.  Det innebär att det är viktigt att få säden tidigt i jorden för att ta tillvara de ljusa nätterna i början av växtperioden.  Därmed kan man inleda tröskningen tidigare på hösten.

Om gödselgivan är knappt tilltagen en torr sommar blir vextin spitjin (sädesfälten magra).  Om man gödslar för mycket och sommaren är regnig blir det i stället liggseedin (liggsäd).

Ovannämnda sammantaget är det lätt att förstå att e je svåårt ti såå se ti oåss.

In joko

En liten bit in i skogsbacken vid vår villa finns in liitin joko, där man säkert haft gräsväxt tidigare. In joko är en liten markplätt som är omgärdad av skog. Jag har hört att man brukade ro över sundet och hämta hem höet från jokona som fanns på andra sidan.  Eventuellt har också kor betat där, för lite längre fram i skogen finns spår av en gammal jässgåål (gärdesgård).

Ett annat ord man kan använda i stället för joko är jäälo, som kommit upp här på bloggen tidigare.  Möjligen är in jäälo något större än in joko, som jag uppfattar som väldigt liten.

På bilden syns jokon i sin fagraste försommargrönska.  På andra bilden jässgåålin som jag fångade på bild tidigare i vår.

Bild0352Bild0338

Sjetso(t)

I anslutning till föregående två inlägg kan ordet sjetso nämnas. Både  Slöoskos-Sara och slosivaskarin brukade va sjetso, alltså bry sig minimalt om renlighet och hygien.  Man kan också använda sjetsot:  An kan it jet na tär, fyr on e jo så sjetsot.

Det var ju också svårare förr i tiden med hygienen, när man it hadd vattni po veddjin, alltså vattenledning i husen.  Det var en stor lättnad för husmor när det blev möjligt.

Började fundera på varför varianten med -t på slutet är vanlig på vissa adjektiv.  Tidigare har jag tagit upp tjyyvsot som också har två gångbara varianter. Det är ändå bara som predikatsfyllnad som t-varianten är möjlig:  An e sjetsot/tjyyvsot, men e va in sjetso/tjyyvso kaar.

Ordet sjetso är gammalt och används knappast alls mera.  Numera säger vi i stället bara sjitin oå se och att man har sjitit.

Slosivaskar

Den manliga motsvarigheten till Slöoskos-Sara skulle vara it slöosk eller in slosivaskar.  Sinnebilden för en sådan är att han sorglöst gick uor gåål å i (från den ena gården till den andra).  Slarviga, smutsiga och illaluktande kläder hörde till attributen, liksom in papäråss  (tobak) eller en pipa.

Dagarna gick och ingenting blev gjort.  Han kunde sitta och prata bort tiden i timtal å snogga se na kaff, alltså såg till att bli bjuden på kaffe.  För det mesta hade han it nain tjärng (ingen fru) och det var oklart vad han livnärde sig på.

Numera är sådana figurer sällsynta i byarna.  Möjligen håller de sig numera mest för sig själva, för dagdrivare lär fortfarande finnas.