Månadsarkiv: februari 2013

Skråbelli

Määra do värkligen att nain sko vil ha idi skråbelli?  Frågan blev aktuell en gång när en gammal obehövlig moped (it mopeed) skulle avyttras.  Den var i ganska dåligt skick – så pass dåligt att den kunde benämnas skråbelli.  Nästan en skrothög,  men i fullt körbart skick.

En gammal bil eller cykel i förfall kan också vara it skråbell.

Finns det månne andra ord som uttrycker samma sak?

Googlad bild av it skråbell ti vilsåpee.

skråbell

 

 

Annonser

Ripptjyörona

E gaa mytji bränsli me ripptjyörona.  Det är ett välkänt faktum att bilar drar mera bensin när man kör korta sträckor med kall motor.  Det är det som vi kallar för ripptjyörona.  Vi blev i ungdomen itutade att man ska undvika  ripptjyörona så langt e gaar.

Ett talesätt är också att man rippar åpåå ett veijin me eins, vilket betyder att man kör fram och åter korta sträckor – underförstått i onödan – mest hela tiden.  Vi brukar också säga att man proppar åpp bränsli i åonöödon, dvs. man förbrukar bensin i onödan. Proppar i det här fallet syftar på motorljudet.

Klingiisin

I går var det plusgrader, men mot kvällen frös det på och blev ställvis halt.  På vägkanten där man ska gå när man promenerar var det rena rama klingiisin eller blankis som man säger numera.  Det gäller att se upp så man inte drattar på ändan, men numera går jag  med icebugs.  Icebugs är ett finare namn för skor med broddar för vinterbruk.

Förr när det inte fanns enkom isbanor brukade vi skrick på naturis där det råkade finnas sådan.  Me Villlis riian mitt i byn fanns det en vattengöl och när den frös till blev det en naturlig liten isbana me klingiis.

I min barndom var det inte brukligt med hjälm när man skricka, utan en stickamösso fick duga.  En gång föll jag ordentligt just me Villis riian och slog i tinningen så det blev en  stjärna i isen.  Själv såg jag också stjärnor en god stund efteråt, men till all lycka fick jag inga värre men utan kunde fortsätta me skrickasi.

Numera skrickar man inte längre, utan skrinnar.  Redskapen kallas inte heller mera skrickskåor utan skrinnskåor.

 

Aavfektrin

När man börjar studera olika skidstilar i världscupen och nu i VM kan man konstatera att det är ganska lätt att känna igen många po aavfektrin – alltså på sättet de rör sig i spåret.  Man kan se på långt håll när Kowalczyk kommer kangland (vaggande) i spåret i sin lite kantiga, bökiga stil med yviga rörelser, speciellt i fristil.  En annan kännspak åkare är Johaug med sin höga, lite stressiga frekvens.

Av de våra åker Kyllönen i elegant, kännspak klassisk stil – man känner igen aavfektrin från Kuitunens glansdagar.  Saarinen har också en egen energisk klassisk åkstil, då hon liksom hugger sig fram i vägvinnande stil.  Hennes  aavfektär är lätta att känna igen på långt håll.

Aavfektrin går i arv och det är lätt känna igen exempelvis  gångstil, hållning och gester genom olika generationer i samma släkt.  Vi behöver bara titta på våra egna närmaste för att konstatera hur det ligger till.

Själva ordet aavfektär är nog på utdöende i vår dialekt, men jag tycker det är ett bra ord.

På bilden Saarinen på gång i spåret i Liberec i år. Saarinen

Pito

Men bäljar on no ijen?  On e no så pito å.  Meningen betyder alltså:  Lipar hon nu igen? Hon är nu så (över)känslig /mesig  också.

Vissa tål inte se minsta lilla skråma eller skrubbsår utan att börja lipa.  Då brukar vi säga att dem e pito.  För det mesta brukar det vara flickor som e pito.  Eller kanske är det så att flickor tillåts va pito och pojkar ska vara tuffa?  Pojkar ska inte visa sig pito (ynkliga och mesiga) – åtminstone inte sedan de passerat 12-årsstrecket.  Så var det i min barndom, men den allmänna uppfattningen kan ha ändrat sedan dess.

Har för mig att pito kan ha någon annan betydelse i andra dialekter.  Det vill jag gärna veta mera om.

Pjegg åpåå

Nu har skid-VM rullat igång med festliga stunder för oss ivriga bänkidrottare.  Första  dagens sprinttävlingar blev ingen vidare framgång för de blåvita, men  ännu  finns det många fler tillfällen.

Herrsprinten skulle ju enligt svenskarna bli ett segertåg för Emil Jönsson, som har en speciell stil när det bär uppför i klassisk stil.  Han liksom springer på skidorna med korta steg.  Vi skulle kunna säga att an e bra ti pjegg åpåå.  Om man pjeggar går det ganska bra undan, men man gör det på korta ben.  Det är nog Jönssons korta ben som gör att det passar bra att säga att an pjeggar  åpåå.

De ädlaste medaljerna gick till Ryssland och Norge.  Norrmannen Northug var inte sen att vrida om kniven i såren, då han i media sågade Jönssons  taktik och kortvuxenhet.  Ett medvetet drag från norrmannens sida, då han är väldigt taktiskt driven och på alla sätt försöker få konkurrenterna ur balans.

Man behöver se pjeggasi live för att förstå vad som menas.  Här finns hela loppet på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=UQzVJn-S5WE

Jönsson pjeggar

 

 

Doånar oåv

Vissa nätter kan det bli lite dåligt med sömnen, men jag tar det med jämnmod.  Räknar med att det hör till åldern.  Så var det senaste natt.  Jag somnade i ganska normal tid, men vaknade på nytt  vid tvåtiden.  Av gammalt vet jag att då får jag ligga vaken en bra stund,  vilket brukar betyda ett par timmars vridande och vändande i sängen.

Måot måånin  (framåt morgonen), halv femtiden brukar jag doån oåv (domna bort) ett par timmar innan klockan ska ringa.  Kan tänka mig att det finns en hel del som har samma ovanor och också doånar oåv måot måånin.  Har för mig att det är mest kvinnor som råkar ut för sömnbesvär.  Eller hur står det till egentligen?

Unettomuus Bilden är googlad.