Gott Nytt År!

Ser att många skickar nyårshälsningar så här de sista skälvande timmarna före det nya året.  Sällar mig till skaran och tillönskar alla mina bloggvänner, läsare och kommentatorer ett Gått Nyytt Oår!

Knäss, päss å pässassol

I dag är det nyårsafton och jag kan tänka mig att en och annan smoåpåjk ha pässa se ti na rakeetar.  Det blir att fara till centrum med pappa eller mamma på uppköp om man har lyckats päss se ti naa.

Om man pässar så håller man på och tjatar och tjatar tills föremålet för pässasi ger upp.  Om mamma eller pappa är tillräckligt hårdhudade kan de säga: ”Sluot no pässassoli”, och sen är det färdigt med den saken.  It pässassol vill man ju inte vara.  Jag undrar om det finns pässassol på andra ställen än i Vörå.  På finare språk kan man säga a pain in the ass i stället, även om det inte är riktigt samma sak.

Knäss är en lite mildare form av pässasi.  Man brukar använda knäss om bebisar som smågnäller och gnyr lite olustigt, men ändå upprepade gånger.  Då hjälper det inte att ryta till utan det ska botas med lämpor i stället.

Rååspiisin

I mammas barndomshem fanns det bara en ståostogo, som inte ens var särdeles stor och en kammare i nedre våningen.  Det fanns också en vindsvåning, men den användes bara som kallt förrådsutrymme.  I den lilla stugan bodde hela familjen med fyra barn.

I ståostogon fanns en ordentlig rååspiis med en massiv mur som upptog en stor del av rummet.  I den var också en bakouon (bakugn) inmurad.  Det fanns också en vedahello inmurad till vänster om spisen, men jag antar att den tillkom senare.

Man höll eld i rååspiisin hela dagarna när det var kallt och så kokade man mat i gryyton som hängdes på koåkon.  Koåkon var en stadig konstruktion av järn som kunde föras in över elden.  På koåkon kunde man också hänga kaffepannan som vart såoto (blev sotig)  och svart av elden.

I den stora bakouonin gräddades stora satser matbröd av eget mjöl.  Bröden hängdes upp för torkning på spengär (stänger) i taket.

Tyvärr har jag ingen egen bild från stugan, men när sommaren kommer ska jag gå dit och fotografera både rååspiisin och röikbaston som finns i närheten.

Bilden här under är från Rejpelt fädernegård.

http://www.museiportalosterbotten.fi/museum-a-o/museum/29-rejpelt-fadernegard

 

 

 

Uppdaterar med bilder på helljääni och brandstakan.

 

 

 

 

 

Mårar, knåovar å knallar

Nu har vi kommit så långt in i helgen att e ha slåona oåv elo slåta ett (lugnat ner sig).  Då kommer vi in i fas två som innebär ett lugnare och behagligare tempo.  Vi mårar åpåå elo knåovar åpåå i sakta mak.  Stiger upp senare än vanligt och jag som husmor lagar lite mat fram på dagen och när jag har städat bort efteråt känner jag mig ganska nöjd.  Det är så avkopplande och skönt att få ha ledigt och rå över sin egen tid.

Husbonden knallar iväg ut med hunden och jag knåovar iväg till soffan.  Läser en stund i en bra bok, surfar runt på datorn och äter choklad.  På kvällen är det min tur att gå iväg med hunden på nytt, men jag brukar ändå försöka hålla högre tempo än knallanfaartin.  Både för hundens och min egen skull.

Kvällarna förflyter i datorns sällskap eller framför TV:n och det vill tyvärr bli sena natten innan vi mårar oåv i säng.

Idag börjar Tour de Ski och medan vi sjånkär (sjunker) nedär i såffon   kastar skidåkarna sig iväg i prologen i Oberhof.

Bedrövligt att Yle sänder bara på radion (!), men som tur är har vi ju SVT med Vinterstudion och (hehhe) Anders och Jakob.

Heja Kyllönen, Lähteenmäki, Heikkinen &Co!

Bilden på Krista lånad från hennes egen hemsida.

Uotsjyldrin elo uotjiftrin

Nu ska it e tööv leng (räcka länge) innan tipsen för att klara januari månads utgifter uppenbarar sig på Aftonbladets nätversion.  Av allt att döma är det många svenskar som handlar över sina tillgångar inför jul.

An ska it handil så mytji så it an haar ti uotsjyldrin var rättesnöret som vi fick leva efter ondär åppvextin (i uppväxtåren), dvs.  man ska inte köpa så mycket att man inte klarar utgifterna.  Det som brukade räknas till uotsjyldrin var skattlappin, lektrislappin å tilifoonlappin.  Alltså   skatten,  elektriciteten och telefonen.  Kanske man också hade ett kolonisationslån och då hörde också ränttona ti uotsjyldrin.  På den tiden fanns inte så många olika fasta utgifter som idag.

De som växte upp under och efter krigsåren lärde sig att leva under knappa förhållanden.  På landet hade man mat för dagen i självhushållningens tid, men det var knappt om pengar.  Det materiella välståndet började ta fart på 60-talet, men det gamla sparsamma levernet var fast rotat :  An ska it handil så it an haar ti uotsjyldrin.

 

Bisjeili

Kom att tänka på bisjeili när jag läste i VBL om paret från Maxmo som varit gifta i hela 75 år.  Mannen konstaterade enligt VBL att sköterskorna var beskedliga, men jag antar att han som maxmobo sade bisjeili sjöitäskor.

Jag tycker inte att bisjeili i vår dialekt är samma som beskedlig.  Bisjeili betyder samma som snäll och vänlig.  Beskedlig uppfattar jag som anspråkslös, foglig, oförarglig eller till och med undfallande. Bisjeili sjöitäskor är bra för patienterna.  Beskedliga sköterskor behöver inte alltid vara så bra.  Har ni samma uppfattning eller är jag ute och cyklar?

Ordet bisjeili dyker också upp i ett gammalt talesätt:  On har bisjeili fän, dvs. den onde är snäll med henne eller bestämmer inte över henne.  Uttrycket kan användas när man har ledigt från jobbet och egentligen kan göra vad man vill.  Men för det mesta brukar fänin by räkn åpp va som ska järas.  Alltså om man it har in bisjeili fän.

Mei(r) mat å mindä skada

På juolannandaain (annandagen) brukade det igen vara släktmiddag och då kunde man bjuda också sådana som inte hörde till kärnfamiljen.  I vår släkt fanns ett par som var lite krånglo (krångliga, besvärliga) och de fick ibland för sig att ring måotbåd (förhinder) i sista stund. Båda är numera avlidna sedan länge.   Mamma brukade ta illa upp och bli ledsen, men mommo sa bara:  ”Iiss it bryy de i dem di krånglaran –  mei mat å mindä skada.”

Jag fick som barn inte riktigt klart för mig vad talesättet betyder, men senare har det klarnat.  Det var alltså inte så stor skada skedd om dem di krånglo inte kom och mera mat blev över till de andra gästerna.

Sprakanstickona låispa til

I min barndom var det nära på obligatoriskt att vi skulle få sprakanstickona i julklapp.  Jag är osäker på om sådana finns numera, men jag tror att de kallas tomtebloss på standardsvenska och tähtisadetikku på finska.

När man tände en sådan sprakansticko fick man vara lite försiktig, för när den väl fattade eld låispa on til på en gång och brann ganska länge med ett regn av eldstjärnor runt sig.  Vi brukade hänga dem i granen innan vi tände, för tråden  i ändan blev väldigt het, så den gick inte att hålla i.  I stället för låispa til kan man också använda flasa til i samma betydelse.

Gryngröitin å froktsåppon

På julafton har det länge varit tradition att äta gryngröitin (med kort y-ljud) å froktsåppon.  I vår familj var det mommo som satt vid spisen å röörd i gröitin.  Det gällde att ha tålamod för det skulle röras länge och väl för att gröten skulle få perfekt konsistens.  Grynen skulle vara mjuka och gröten len och mjuk.

Fruktsoppan skulle kokas på torkad blandfrukt som fick ligga i blöt några timmar före.  Den skulle vara lagom söt, för mommo var ingen vän av sura rätter.  Hon brukade säga att man fick blond me eitt yöga (blunda med ena ögat)  halva ettmiddaain om det var för surt.

När mommo inte längre var med oss tog mamma vid och blev gröitmestar och gröitin blev precis lika bra.  Själv har jag aldrig lyckats så väl med gröten, för den vill bli lite stabbo (för tjock). Min familj är inga grötvänner direkt, så numera brukar det bli en lättare efterrätt på julafton.  Problemet brukade ju vara att man hade ätit för mycket av det kallskurna och huvudrätten, så det blev för lite plats för gryngröitin å froktsåppon.  På  juldagen blev det ugnsvärmd gryngröit me kanel å froktsåppon till efterrätt.

 

Åpp ti såoknin

I dag blir det att proviantera det sista inför julhelgen och då far vi åpp ti såoknin, där det finns en modern mataffär. Med såoknin (socken) avsågs förr i tiden kommunens centrum.  Den nya  S-marketaffären finns nästan på samma plats som den gamla Andelshandeln som för kallades Öövran handilin av oss som bodde i utbyarna.  Det kändes nästan som ett litet varuhus när vi var barn.  Den gamla fastigheten är numera riven och jag lyckades inte hitta någon gammal bild på den.

På den tiden fanns ju små filialer i nästan varje by – norrut fanns Tuckor handilin, Karvsor handilin, Kaitsor handilin å Bertby handilin.  I Kovik fanns Nykvistis, som var en privat butik. Nykvistis hade ganska stort sortiment, även annat än matvaror.  Där inhandlade jag som barn mina första julklappar.  När den stora juolgränin tändes me Nykvistis var det en stor händelse för oss barn.  Julstämningen infann sig.    På den tiden var det inte brukligt med utejulgranar i privata hem.