Råsk men it bara skrääpi…

Det första man tänker på när ordet råsk kommer upp är skräp.  Råsk, eller råssji i bestämd form, har vi antagligen lånat från finskans roska:  Plåck åpp allt idi råssji såm do haa po gålvi!

Som verb kan råsk betyda ett par olika saker i vår dialekt:

An råska po hovo.                     Han ruskade på huvudet.

Råsk bårt sandin!                      Skaka bort sanden!

Ja råska po paketti,                   Jag skakade på paketet, jag tror det är lego.

ja tråor e je leego.

An sjöot i ribbon så heila        Han sköt i ribban, så hela målburen skakade.

mååli råska.

Ringan ska balanseeras, e      Däcken ska balanseras, det skakar i ratten.

råskar i rattin.

 

Annonser

Hööt

Hööt hiid smöri!  Inom den egna familjen är man inte alltid så artig, utan mera rakt på sak.  Om vi höötär betyder det att vi räcker fram eller skickar någon sak.  Avståndet ska vara ganska kort, så att den andra parten kan nås.  Vid utomhusarbete kan man hööt redskap eller material åt varandra:  Höötä do hiid idi bree  (räcker du fram dendär brädan)?

När vi möter någon i bil höötä vi åpp handin när vi lyfter handen till hälsning.

Blir man arg kan man i värsta fall hööt åpp knyytnavan ot nain, vilket betyder att man hötter med knytnäven.

Det finns enligt SAOB en gammal form hytta eller höta i svenskan.

Slidafööri

På vår vanliga kvällsrunda kunde jag konstatera att det fortfarande är oplogat.  De facto har man inte plogat alls på gångbanan sedan första snön föll, utan där råder gammaldags slidaföör, som framgår av bilden.

Slidafööri förelåg förr i tiden när vägbanan var snötäckt och sålunda farbar med häst och släde.  Till fots är det däremot inte lika behagligt, utan e vaal slåbbot och lite tungt.  För hunden är det ännu sämre då den lösa snön fastnar i tassarna och ideligen behöver tuggas bort.  Jag har funderat på någon slags skodon för hunden, men tvivlar på att han skulle acceptera sådana.  Finns det månne någon lösning på problemet?  Vi gillar definitivt inte slidafööri på gångbanan.

Bangär

Ja sido, hon je it bangär hon it!  Det är länge sedan jag hörde någon använda bangär i vår dialekt.  Mamma brukade använda ordet ganska ofta, men som barn var betydelsen av ordet inte helt klar för mig.  Senare förstod jag att det är samma som det danska ordet bang.  Betydligt  senare kom jag underfund med att det även använts i finlandssvenska.  Självaste Topelius lär ha brukat bang i betydelsen rädd.

I meningen ovan uppfattar jag kvinnan ifråga som lite djärv och hon vågar sig på oväntade saker. Hon är absolut inte rädd att misslyckas.  Numera använder vi nog bara rädd eller räddhåågsin.

Jag ser att ordet till och med är upptaget i svenskt dialektlexikon över allmogespråket:  ”BANGER, bang, bång, bången, adj. rädd, modfälld”.

 

In såådo i siidon

Det har väl inte undgått någon att Aino-Kaisa Saarinen har haft en ovanligt bra säsong så här långt.  Allt borde vara frid och fröjd inför OS, men det verkar finnas en hel del bänkidrottare som har in såådo i siidon po Saarinen.  När man följer allmänhetens kommentarer på Iltasanomat är det lätt att bli beklämd, då det är uppenbart hur en del missunnar henne framgång i spåren.   Många tycker att ”senioren” Saarinen borde stiga till sidan till förmån för den yngre generationen.  Hon ska inte ta upp en plats eller orsaka logi- och lägerkostnader för skidförbundet.

Börjar undra vad all denna avoghet kan bero på och mellan raderna kan man läsa att det inte har setts med blida ögon att hon bytt representationsförening under årens lopp.  Det är hon ju inte ensam om, men tydligen har det väckt ont blod.

Talesättet i rubriken är vanligt än i denna dag även i vardagliga sammanhang.  Det har alltså samma innebörd som att ha ett horn i sidan till  någon.  Hornet i nämnda uttryck lär syfta på en stångande oxe.  Såådon kan man spekulera i, men det är klart att det sticks om man får in såådo innanför underkläderna.  Om jag minns saken rätt är såådona det som sorteras bort när  säden malas till mjöl.

Talesättet kan användas exempelvis så här:

– E lööns it ti pråov, on haar in såådo i siidon po me.

 

Saarinen på väg mot silver i FM på 10 km.  Bild: Lehtikuva

Dibär

Heng åpp jackon no, annas by mamm dibär tå on siir ho do jär!  Dibär är grundformen av verbet som betyder ungefär muttra, förebrå, småskälla.  Sådär lite lågmält tjatande. Den variant som man hör mest är nutidsformen dibrar:  Va dibrar an åpåå me no ijen?  Dibrasi kan pågå ganska länge i värsta fall.

Man behöver inte alltid ta dibrasi på allvar, utan det hör nu bara till att mamma eller pappa dibrar åpåå om man misskött sig på något sätt.  Det kan handla om hemkomsttider, läxläsning,  uppstigning om morgnarna eller allmän oreda.

Ordet är gammalt och numera används kanske tjaat, eller jåm i stället.

Såm tå fåårin sjiitä po neevri

Telefonförsäljning är ett otyg.  Nu är det förbjudet att bjuda ut telefonanslutningar per telefon, men det finns ju så mycket annat man kan bjuda ut, som böcker, tidningar och allehanda preparat för invärtes bruk.

Det har gått så långt att jag tvekar att svara i telefonen när ett okänt nummer lyser på displayen.  När luren lyfts hinner man knappt svara innan det kommer en svada som är så gott som ostoppbar.   Undrar om de ens hinner andas.  E je såm tå fåårin sjiitä po neevri är ett gammalt talesätt som passar i sammanhanget.  Det smattrar på som fååpiplona  (fårskit) och man får inte en syl i vädret. Vissa ger sig inte, fast man inte svarar och vartefter börjar numren på skärmen bli bekanta.  Vid närmare eftertanke gör de ju bara sitt jobb, men jag trycker ändå på röd lur direkt och känner mig nöjd.

Talesättet i rubriken har sitt ursprung långt före mobiltelefoner var uppfunna och syftade på folk som hade vigt munläder.  Och det helt utan att försöka prångla ut några tvivelaktiga produkter.