I går var det plusgrader, men mot kvällen frös det på och blev ställvis halt. På vägkanten där man ska gå när man promenerar var det rena rama klingiisin eller blankis som man säger numera. Det gäller att se upp så man inte drattar på ändan, men numera går jag med icebugs. Icebugs är ett finare namn för skor med broddar för vinterbruk.
Förr när det inte fanns enkom isbanor brukade vi skrick på naturis där det råkade finnas sådan. Me Villlis riian mitt i byn fanns det en vattengöl och när den frös till blev det en naturlig liten isbana me klingiis.
I min barndom var det inte brukligt med hjälm när man skricka, utan en stickamösso fick duga. En gång föll jag ordentligt just me Villis riian och slog i tinningen så det blev en stjärna i isen. Själv såg jag också stjärnor en god stund efteråt, men till all lycka fick jag inga värre men utan kunde fortsätta me skrickasi.
Numera skrickar man inte längre, utan skrinnar. Redskapen kallas inte heller mera skrickskåor utan skrinnskåor.
Gamla talesätt och dialektord 
Vi kallade också skrickskåovan för ”skrickaran”. Det kunde också vara en benämning på själva skridskoåkarna.
GillaGilla
Ja, de benämningarna är nog också bekanta för mig. Sedan finns det ju en annan sorts skrickarar också. Skrev ett inlägg om skrickarin här tidigare:
GillaGilla
På klingiisn går det bra att skrick me skrickskooa.
GillaGilla
Så bra att du också brukade skrick po klingiisin!
GillaGilla
Fattar jag rätt så är klingis ganska så färsk is, från frusen dagsmeja eller nyis? Ingen större mängd snö skall det heller finnas på den heller.
GillaGilla
Jag vet inte om det behöver vara färsk is, men den ska vara helt snöfri och spegelblank. Då blir det väl ofta så att det är nybildad is.
GillaGilla