För att värma upp de gamla bondstugorna fanns det in kakoluon i kamarin, där hela familjen sov. Den äldre generationen sade kakoluon. Jag minns att jag som barn funderade på varför det kallades kakäluon, då det inte fanns något kakel på den. I stället var kakäluonan plåtbeslagna och målade med en silvergrå färg. Senare har jag förstått att det finns kakelklädda gamla kakäluonar också. De var säkert för dyra för allmogebefolkningen.
Om vintrarna eldade man varje kväll i kakäluonin tills den var riktigt brännhet och väntade tills glöden falnat och sedan sjöot man spjelldi (stängde spjället) för att hålla värmen kvar. Det var viktigt att man inte sjöot spjelldi för fort för tå vart e åosi (kolos eller kolmonoxid), som är mycket farligt. Det var man mycket noga att pränta in i oss barn också.
På morgonen när vi steg upp var det iskallt i ståostogon. Ibland kunde det vara is på vatoämbari. Pappa steg upp tidigt och det första han gjorde var att legg eldin i hellon för att koka morgonkaffe och värma lite tvättvatten. Vi barn steg upp någon timme senare, men det var fortfarande kallt i stugan, så det tog emot att lämna värmen i kamarin. Vi tvättade oss nödtorftigt uor öögona ( i ansiktet) i alomiinomfati, som ställdes på en stol. Sedan åt vi frukost innan det var dags att skida iväg till skolan.
I skolan fanns två eller tre (minnet sviker vad antalet beträffar) likadana kakäluonar i den stora skolsalen för klasserna 4-7 . Man hade tur om man fick sit me kakäluonan, för det strålade behaglig värme ut från dem. På fönstersidan av rummet var det dragigt och kallt i den gamla skolbyggnaden.
På den googlade bilden en typisk kakäluon från den tiden.
Man skall inte skjuta spjället när blåeldin syns ovanför glöden i ugnen. Det fick jag lära mig. Troligen avger blåelden dessa farliga gaser du skrev om. När blåelden inte mera syns, då stänger man sjpället.
I folkskolan hade vi också ett par kakelugnar i skolsalen. Mellan den ena kakelugnen och bokskåpet fanns skamvrån. Där fick den skyldige stå och begrunda sina synder. Kanske också värma sig lite? 🙂
GillaGilla
Vi brukar ha lite olika åsikter om det där, gubben och jag. Han säger att man får skjuta spjället när det ännu syns lite röd glöd. Jag igen vill att det ska vara helt utbrunnet.
Jag minns att man brukade prata om kaldåosi som skulle vara speciellt lömskt. Har du hört det någon gång?
GillaGilla
Nej, kaldåosi har jag inte hört talas om.
Jag är nog av den åsikten att spjället bör stängas när när det ännu är glöd kvar, annars riskerar man att tappa för mycket värme. Alltså efter att blåelden försvunnit. Har du sett den någon gång?
GillaGilla
Så du är på gubbens linje då, märker jag. Förstår ju nog att det går upp en hel del värme under tiden man väntar.
Jag får väl ge mig då:) Blåeldin har jag nog sett många gånger.
GillaGilla
Jag har nog hört talas om kaldåosi men vet inte om det är vanligt åos. För övrigt då jag gick i skolan måste vi bära in vedin till kakäluonan på kvartan som vi sa på den tiden. Ibland fick vi huvuvärtjin då spjället sköts för fort. Mina föräldrar brukade berätta att då de gick i folkskolan var de i tur och ordning tvungna att traska iväg
tidigt på morgonen för att elda upp skolsalen före övriga elevers ankomst. Det här var på 20-talet. Det är andra tider nu.
GillaGilla
GO
Ok, då är jag inte ensam som hört talas om kaldåosi. Kanske den gode Herbert rycker in och hjälper till med den frågan.
Eleverna bar nog in ved i min skola också några år före min tid, men vi behövde inte göra det. Huvudvärk är ett symtom på kolosförgiftning så det var inte bra.
GillaGilla
Hej KIcki! Jag har för mig ”kaldåosi” möjligen har ett samband med att man värmde upp en stuga på vintern som länge stått kall. Kanske det då uppstod ett os som kallades ”kaldåosi” och som kunde vara farligt. Men jag tror inte att ”kaldåosi” egentligen hade något att göra med spjället. Jag kan ha helt fel förstås. Mvh.
GillaGilla
Herbert
Det låter ju som om det kunde vara så, men hur det riktigt förhåller sig verkar vara lite höljt i dunkel.
GillaGilla
Hej Kicki! Dessvärre räcker inte min insikt och kunskap längre än det jag skrev i min förra kommentar. Beklagar! 😀 Men God Jul i vilket fall som helst! Helst utan kaldåosi.
GillaGilla
Hej! Eljest är det fel att kalla oraklet på fotografiet för kakelugn. På finskt håll går ”kakelugnar” av denna modell under namnet ”pöntömuuri”. Om den finska benämningen har något svenskt ord vet jag inte.
I den nyrenaoverade torparstugan i Replot har jag i storstugan en exakt likadan ”kakelugn” som på bilden. Plåtarna är tillverkade av plåtslagaren Koskinen sommaren 1924. Koskinen hade sitt plåtslageri på Rådhusgatan i Vasa. Fullt möjligt att samme man i tiden tillverkade plåtarna till den ”kakelugn” du har i bild! Mvh.
GillaGilla
Min mamma varnar oss ännu för kaaldåosi. Det kan uppstå när ett hus varit oeladat länge och då man börjar elda på nytt. Då ska man inte skjuta spjället helt,för om det då bildas kolmonoxidgas, som är helt luktlös, så kan man döö av den.Nuförtiden finns det kolmonoxidvarnare(liknar brandvarnare), vi köpte en sån åt sonen när de renoverat färdigt sitt hus och började elda.
GillaGilla
Herbert
Jo, benämningen kakäluon på den plåtbeslagna varianten är ju lite missvisande. Men faktum är att vi alltid kallat dem för kakäluonar. Pönttöuuni har jag för mig att man kallar dem på finska.
GillaGilla
måsamållon
Va bra att du känner till kaldåosi så fick jag saken utredd! Vi var nog lite inne på rätt spår då i alla fall. På villan har vi också en osvarnare och den har gett signal ibland.
GillaGilla
Visst! Pönttöuuni låter betydligt bättre! Bra att Måsa-Mållan klargjorde begreppen! Mvh.
GillaGilla
Ja, man lär sig fortfarande lite nytt mest varje dag.
GillaGilla
Pingback: Gamla talesätt och dialektord » Blog Archive » K