Kakoluonin elo kakäluonin

För att värma upp de gamla bondstugorna fanns det in kakoluon i kamarin, där hela familjen sov.  Den äldre generationen sade kakoluon. Jag minns att jag som barn funderade på varför det kallades kakäluon, då det inte fanns något kakel på den.  I stället var kakäluonan plåtbeslagna och målade med en silvergrå  färg.  Senare har jag förstått att det finns kakelklädda gamla kakäluonar också.  De var säkert för dyra för allmogebefolkningen.

Om vintrarna eldade man varje kväll i kakäluonin tills den var riktigt brännhet och väntade tills glöden falnat och sedan sjöot man spjelldi (stängde spjället) för att hålla värmen kvar.  Det var viktigt att man inte sjöot spjelldi för fort för tå vart e åosi (kolos eller kolmonoxid),  som är mycket farligt.  Det var man mycket noga att pränta in i oss barn också.

På morgonen när vi steg upp var det iskallt i ståostogon.  Ibland kunde det vara is på vatoämbari.  Pappa steg upp tidigt och det första han gjorde var att legg eldin i hellon  för att koka morgonkaffe och värma lite tvättvatten.  Vi barn steg upp någon timme senare, men det var fortfarande kallt i stugan, så det tog emot att lämna värmen i kamarin. Vi tvättade oss nödtorftigt uor öögona ( i ansiktet) i alomiinomfati,  som ställdes på en stol.  Sedan åt vi frukost innan det var dags att skida iväg till skolan.

I skolan fanns två eller tre (minnet sviker vad antalet beträffar) likadana kakäluonar i den stora skolsalen för klasserna 4-7 .  Man hade tur om man fick sit me kakäluonan, för det strålade behaglig värme ut från dem.  På fönstersidan av rummet var det dragigt och kallt i den gamla skolbyggnaden.

På den googlade bilden en typisk kakäluon från den tiden.