Månadsarkiv: maj 2014

Mössöörona å härasyyrona

Äntligen är tiden kommen för mössöörona!  De har varit på gång länge den här tidiga våren, men de stränga frostnätterna i början av maj hejdade björkens löv att spricka fram för tidigt.  Både musöron och mössöron lär vara gångbara ord i standardspråket.

På bilden ser man de skira löven avteckna sig i kvällssolen.  Den obändiga livsviljan får löven att spricka fram  även på slyet,  som ligger avslaget vid vägkanten, vilket syns på  bilden till höger.

2014-05-16 19.17.02

2014-05-16 19.16.14

 

 

 

 

 

 

 

På västsidan av en stor sten hittade jag härasyyrona som redan knoppas och håller på att slå ut i blom.  När vi var barn brukade vi äta av dem, då vi tyckte de var så syrliga och goda. Tips som salladsingrediens i helgen, då både blad och blommor går att äta.  Smådjuren har fått vara med och bidra med namn på växtligheten.  Härasyyrona är måhända en delikatess även för haren.  Närmast stenen börjar även brännhesslona komma igång.

2014-05-15 18.07.55

Annonser

Bleimona, blååsona å kvisona

Så här på våren, när trädgårdsarbetet pågår som bäst, är det lätt för oss ovana att fo bleimona i hendrin.  Vi kan också kalla dem för blååsor.  Det innebär att man kan få vätskefyllda blåsor i händerna.   Bleimona kan bli ganska stora och i värsta fall ta håli (gå sönder).  Blemma kallas de i standardspråket.  I år har jag klarat mig utan bleimor tillsvidare.  Låter vara osagt om det beror på att jag inte har varit så flitig med räfsan eller greipin,  eller om händerna helt enkelt har fått mera valkar med stigande ålder.

Vid en begynnande förkylning kan man få bleimona eller blååsona i munnen.  Om man klämmer sig kan man få en riktigt mörkblå bleimo.  Det blir alltså en blodsutgjutelse i blåsan.

Kvisona (kvisslor) är lite mindre och kan förekomma var som helst på kroppen.  De kan orsakas av allergi eller insektsbett och kan både klöijjas och blöda.  Vissa barnsjukdomar för också med sig kvisor eller utslag på kroppen.  I tonåren kan man också få kvisor i ansiktet.

I vintrast, i våårast å anna toko

Vi har en liten egenhet i vår dialekt att vi lägger till ett -t i slutet av uttryck som i vintrast.  Vi säger alltså också i våårast, i såmast.  Däremot ställer jag mig lite tveksam till i hööstast.  Det låter lite främmande i mina öron, det känns lite bättre med i hööstas just i det fallet.  Ibland använder vi ifjåol åm höösti/vintrin/våårin/såmarin.

Börjar fundera om de olika varianterna alltid betyder samma sak.  Om jag idag pratar om i vintrast avser jag vintern 2013-2014, men om jag säger i fjåol åm vintrin blir det ju vintern 2012-2013.  I fjåol åm höösti eller i hööstas(t) betyder just nu samma sak, alltså hösten 2013.  Det verkar bero på att det inte varit någon höst däremellan.  Håller ni med?

På samma sätt gör vi med tider på dygnet:  i mårost, i kvellst eller eventuellt i aftost.   Har för mig att i aftost har börjat falla bort numera.  Däremot finns inget i nattost, utan då blir det bara i natt.   I gåår åm nattin avser inte sistlidna natt, utan natten före den.  Tur att man inte behöver undervisa dialektala tidsuttryck, för det börjar verka lite invecklat.

Även veckodagarna får samma t-ändelse:  i löödast och i såndast avser alltså sistlidna lördag eller söndag.

Viljand

– E va viljand o skåosbärin i såmast.

– Det fanns rikligt med skogsbär i somras.

– It je he na viljand o fåltji, tå e ska järas po talko.

– Det finns inte så mycket folk (som vill jobba), då det ska göras på talko.

Viljand i exemplen här ovan betyder alltså rikligt eller mycket.

Ordet viljand är gammalt och används inte just mera, utan nu blir det mest mytji i stället.

 

It nåovar he naa

– It nåovar e me naa fast do kåmbä seinari.  

– Det gör mig ingenting fast du kommer senare.

– Jä va do vil, it nåovar e me naa!

– Gör vad du vill, jag bryr mig inte!

– E vart in ståo fylost, men it nåovar e han naa.  An haa ti ta oåv.

– Det blev en stor förlust, men det gör honom ingen skada.  Han har att ta av.

Nåovar används enbart i nekande satser, men numera väldigt sällan.  För det mesta säger vi bara:  it jär e naa eller  it skadar e naa.

I SAOB finns ordet noga eller nouwe upptaget i samma betydelsen:  ”[jfr sv. dial. noga, skada; av mnt. nouwen, inkräkta på, nedtrycka, försätta i trångmål, ansätta, tvinga, avledn. av nouwe ”

 

Härklosin, jemmästiliigen, jeskasin, jestas…

Man ska ju inte använda svordomar, men de i rubriken nämnda är i alla fall av den mildare varianten.  Här några exempel på hur de brukar eller brukade användas.  De första exemplen är gamla varianter.

Härklosin i väädin, va ska vi jä no?

– Herre min tid, vad ska vi göra nu?

– Jemmästiliigen, ho ska do kåm de heim uotan pängar?

– Jämmer och elände, hur ska du ta dig hem utan pengar?

Jeskasin/jiskasin/jestasin/jestas, ha ni foått sådi mytji bär?

– Jösses, har ni fått så mycket bär?

Saamarin i no he, no vinka ja uot slaskembari!

– Fanken, nu välte jag ut slaskhinken!

Det finns ju många fler av ”förstärkningsorden”, men den värre sorten vill jag inte nämna desto mera.

Jäl

Lite otippat kommer jälasi upp till behandling i maj av alla månader!  I går kväll när jag gick ut med hunden i vanlig ordning var det just ett hundväder.  Han bryr sig ändå inte alls hur vädret ser ut, utan svansar iväg lika ivrigt som vanligt.  E va nåolan (nordanvind) och ett kallt snöblandat regn piskade mot ansiktet.  Fastän jag var vinterutrustad med mössa och handskar kände jag hur det drog ihop sig i pannan av kylan och vätan – e jäla i hovo.  Samma känsla får man om man dricker iskallt vatten för snabbt.

Min man tycker om att ha låg temperatur i sovrummet.  Det är så kallt att jag på skämt brukar säga att e jälar i hovo, när jag lägger huvudet på kudden.  Jag antar att jäl närmast motsvarar ila i standardspråket.  Vi kan också säga att e jälar i tendrin – det ilar i tänderna.