Enjistiidin å vandhöijji

I enjistiidin var det viktigaste att få så bra kvalitet på höskörden som möjligt.  Man följde väderrapporten väldigt noga, även om det inte fanns internet och smarttelefoner på den tiden.  Barometern var också i flitigt bruk och man knackade på den flera gånger om dagen för att om möjligt skönja ändringar i lufttrycket.

Det var spännande när man hadd slaijji nedär (hade slåttat ner) en hel äng.  Först skulle höet torka något på ängen och sedan vändes det för hand med räfson eller med en traktordriven  höisjprätt.  Efter ytterligare torkning räfsades höet ihop i strängar med en häst- eller traktordriven höijräfso.  Vi brukade nästan alltid stöör höijji för att säkra kvaliteten.   Höet lades alltså upp på störar, vilket var ett tungt och svettigt arbete som hela familjen deltog i.

Om väderrapporten slog fel och det ändå blev regn när man hade slåttat ner höet, var det risk att man bara fick vandhöijji.  Sådant hö var otjänligt som foder, då näringsämnen lakats ur och det kunde till och med ta värme och brinn ihåop.  Det var den stora fasan, för då blev det helt förstört.

Någon enstaka gång var vädret så torrt och tjänligt att det gick ti ta tårrhöijji.  Man kunde alltså låta höet torka på ängen och vände det flera gånger för optimal torkning och körde sedan in det i ladorna.  Det hö som låg på störar skulle torka ett antal veckor och sedan skulle det hämtas in och köras till lador på ängen eller hem till den stora höijladon.  Att sitta på ett gungande  höijlass på hemvägen var höjdpunkten för oss barn.

Det är nu så länge sedan jag deltog i gammaldags höijbärgasi så det kan hända att minnet sviker mig på någon punkt.  Fyll gärna på med egna erfarenheter!

Bilderna nedan är googlade.

höijräfsohöijstööranTypisk höijräfso från 50-60-talet.

 

 

 

På undre bilden höijstöörar.

 

Annonser

12 thoughts on “Enjistiidin å vandhöijji

  1. yvonne

    När jag var som aktivast med jordbrukandet brukade vi oftast bala torrhöiji i såna där rektangulära, fyrkantiga balar. Det var innan rundbalarna slog igenom. Om det var vackert väder, gick höet att bala efter ca 4 dygn. Men sommaren 1990, då var vi tvungna att störa nästan allt. Sen kastade vi av det av störarna, och balade, när det var torrt. Men en del av den sommarens höskörd blev till vandhöij 😦 och jag fick en inflammation i armbågsleden av allt slit med höstörandet… och var sjukskriven en månad på hösten.

    Gilla

    Svara
  2. yvonne

    Hm, korrigerar, inte i leden, utan i ett muskelfäste… men besvärligt var det. Dottern var 1 år, och jag hade så ont i armen att jag knappt klarade av att byta blöja på henne. Men annars gillade jag enjistiidin, fastän det var en stressig tid!

    Gilla

    Svara
  3. Lena

    Jag trivdes också bra med höbärgningen – det låg ju inte på mitt ansvar att få in det torrt! 😉 Men vi började på senare tid (ändå länge sen) lägga det på hässjor, då behövde det inte torka så länge innan man hängde upp det. Man kunde lägga det nästan genast på hässjor. Men den där mojängen efter traktorn som då traktorn backade samlade in höet till stora lass, som sen kördes till höladan, vad hette den? På väg till höängen stod vi alla barn på den, sånt ser man nog inte nuförtiden! 🙂

    Gilla

    Svara
  4. kicki Inläggets författare

    Yvonne
    Jag var med i gammaldags enjisarbeit ännu vid 16 års ålder. Kommer ihåg en lördag när jag stod och trampa höijji i ladon halva dagen och andra halvan skulle det räfsas ur dikena. På kvällen skulle vi till dansen i vanlig ordning. Rödbränd och grann av solen och det sved i skinnet av höet som pickadis så otroligt.
    Härliga minnen såhär i efterhand.

    Gilla

    Svara
  5. kicki Inläggets författare

    Lena

    Kanske det är sleepräfson du tänker på? Vi störade nästan allting, men det fanns vissa i byn som använde hässjor.

    Gilla

    Svara
  6. PJ

    Man kunde också Kåup höiji, d.v.s. snurra ihop små högar för hand. Det var nog mest mindre områden som man gjorde så, sådant som hade blivit på sidan om av någon orsak.

    Enjishäran, inte att förglömma!

    Hittade en intressant blogg men färska höbärgningsbilder och även en film med hästdragen räfsa.
    http://allmogeliv.wordpress.com/

    Gilla

    Svara
  7. kicki Inläggets författare

    Ja, helt riktigt! Kåopona minns jag också. Liksom enjishäran, när allt var klart. Man brukade fråga på byn: Haa ni häran?

    Jag försökte också googla, men det tycks finnas dåligt med tillbakablickar om enjistiidin.

    Gilla

    Svara
  8. kicki Inläggets författare

    Enjishäran var ett välkänt begrepp som alla kände till. Pääronhäran som ord kanske inte lika vanligt, men betydelsen är ju klar.

    Gilla

    Svara
  9. Lena

    Enjishäran har jag aldrig hört om och inte heller pääronhäran. Förstår att det är då man fått in höet eller opp potatisarna, men vad är det? Lärorikt dehär! 🙂

    Gilla

    Svara
  10. kicki Inläggets författare

    Försökte googla på ordet och det enda liknande jag hittade är:
    SKÖRDE-HARE. folklor. o. rel.-hist. om verklig l. tänkt hare som uppträder gömd i den oskurna delen av ett sädesfält; äv. (om ä. utländska förh.) om (stundom ss. skÖrdedemon uppfattad) figur (av halm o. d.) avsedd att föreställa en hare (urspr.) spelande en roll i skördebruk l. föreställningar rörande skördelycka o. d. FoF 1925, 4: 27 (om figur av halm; i fråga om norska förh.)
    [jfr nor. dial. skulhare]

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s