Förr var det viktigt att ha en riktig väggklocka i varje hem. För det mesta var det en ganska stor klocka i trä med ett urverk som sko draagas åpp, annars stannade klockan. Man vred om nyckeln tills det tog stopp och det skulle göras en gång i veckan ungefär. Sådana klockor slog varje hel timme, vilket kunde inverka störande på nattsömnen.
Det var inte alla klockor som hold sträk, dvs. visade rätt tid. Dem bittna se, alltså gick för fort eller senkt se och då gick de för sakta. Lyckades man få en klocka som hold sträk var man rädd fyr on (man vårdade den ömt). Vissa kunde med flit låta klockan bittn se för att inte komma för sent till sina åtaganden. Väggklockorna gick i arv och man köpte inte nya hur som helst. Jag minns att min mommo brukade säga: ”To ska fo denhäär tå ja döir”.
Dagens batteridrivna väggklockor av den billigare varianten kan nog också ha problem ti hald sträk, men för det mesta är de ganska tillförlitliga.
Även armbandsuren från förr sko draagas åpp och de var inte heller så tillförlitliga som nutidens klockor. De flesta armbandsur idag är digitala och haldä sträk, alltså de varken bittnar se eller senkär se.
På bilden en vanlig typ av väggklocka från förr.
Gamla talesätt och dialektord 
Vi har en klocka som gaar fö bittn så att sonen skall hinna med skolbussen 😉 Men sänker se har vi inte använt, försöker tänka vad vi brukar säga……..tror nog vi bara säger att den går för langsamt.
GillaGilla
Ja, det är tydligen ganska vanligt att man har en egen tid på klockan. Hörde om ett gammalt par som struntar i att byta till sommartid och kör på som vanligt hela året med vintertiden. Det går säkert bra om man är så pass gammal att det inte är så många viktiga klockslag att passa.
GillaGilla